Nej det är verkligen inte det.

Det är så mycket svårare än man någonsin kunde föreställa sig.

Även om jag försöker vara stark så är man inte det i alla lägen.

Man har svaga stunder då hjärtat lurar förnuftet och man ger vika.

Fast man vet att man inte borde.

Man tror att om man bara har bestämt sig så blir de lättare.

Men ack nej det är lika svårt ändå.

Så länge man håller sig sysselsatt så blir de lite enklare.

Men när man sitter såhär rakt upp och ner och lyssnar på "depplåtar" det är då man tänker på det om och om och om igen.

Och då är man svag, verkligen svag, det är i ett sånt ögonblick som man ger vika.

Vilket man egentligen inte borde för man gör det bara jobbigare och svårare för en själv.

Jag försöker verkligen men jag har mina svaga stunder jag med.

Åker imorgon och hoppas på att jag kan börja om när jag kommer hem.

För detta börjar bli jobbigt, FÖR jobbigt :(

3 dagar kvar sen åker jag till Malta . .

Det skall bli skönt som attans . .

Dock inte lika kul som man tyckte för nån vecka sen men men . . .

Behöver de verkligen . .

Bara tänka på mig själv och vara med dom två personer som står mig närmst . .

Min kära syster och mamma utan er hade man inte klarat mycket . .

Så skönt att bara få vara med er, tillbringa en hel vecka med bara er . .

Jag hoppas bara att jag blir på bättre humör och inte deppar så mycket . .

Men det skall nog ordna sig.

Solen och sällskapet får nog igång mig :)

Systern min brukar alltid vara på g så ja ;)

Det blir nog bra :)

Hur mycket kan man ta ?

Hur mycket negativa saker kan man ta sig igenom ?

Det kanske är en annan sak när problemen kommer gradvis och inte allt på en och samma gång.

När en sak händer men sen dröjer ett bra tag innan nästa sak händer. Då kanske det är lättare. Om man fått ha lite bättre tider i mellan.

Än när man knappt hunnit komma över de ena så händer de andra.

Hur mycket orkar hjärtat ta ? Innan man väljer den enkla vägen ut ?

Man är starkare än vad man tror. De finns så många "reserv" krafter att ta ifrån. Fast man vet inte om det själv. Men när man väl tagit sig igenom det och ser tillbaka på vad som hänt då förstår man. Och i vissa fall tänker man även att det inte var så farligt.

Men det är ingen hjälp när man väl sitter där. Då allt är som värst.

Då tårarna inte kan sluta rinna, då allt runt omkring inte har någon betydelse längre.

Då allting bara känns skit och man verkligen inte orkar ta sig upp igen.

Då har de ingen betydelse att folk runt omkring en säger att allt kommer bli bra, att allt kommer ordna sig.

Även om man själv innerst inne vet att de kommer bättre tider så hjälper de inte.

Inte ett dugg.

Det får inte tårarna att sluta rinna.Det tar inte bort smärtan. Det tar inte bort de faktum att det som hänt har hänt.

Det som hänt har fortfarande hänt och det faktumet kommer aldrig att ändras. Oavsett vad . . .

Förstår ingenting. Verkligen inte. Man tror man är medveten men samtidigt är man omedveten. Man tror att man förstår men innerst inne så gör man inte det. Man letar efter förklaringar, man letar efter svar på alla ens frågor. Men de finns ingen logisk förklaring.

Man frågar samma frågor om och om igen. Men får aldrig något vettigt svar.

Man försöker om och om igen förstå, man försöker komma fram till något.

Men det går inte. Man tänker på de, om de, runt om de men tankarna slutar ändå alltid på samma ställe som dom började. Man kommer ingenvart.

Alla dessa frågor utan svar. Man kan inte lösa det på egen hand. Man kan inte få fram något svar själv. Man måste ta hjälp av den andra som är delaktig i det hela. Den personen kanske har svaren på frågorna. Den personen kanske kan få en att förstå.

Men det är inte alltid så lätt . . .