Kärlek till någon som jag inte ens har träffat ännu.

Hur är det ens möjligt egentligen ?

Det är helt galet.

Att man älskar en person som man egentligen inte vet nånting om.

Som man inte ens vet hur den ser ut.

Helt sjukt men helt underbart <3

Folk är .

Det ska alltid tisslas och tasslas massa bakom andras ryggar.

Folk ska alltid tycka och tänka så mycket.

Folk ska alltid ha en åsikt om allting.

Och jag vet att folk gör och har det även om oss.

Jag vet att folk snackar.

Jag vet att folk tänker massa saker.

Men vet ni vad ? Jag bryr mig inte.

Om ni har något att säga, säg det.

Till mig, till oss.

NEJ vi har inte haft vad några skulle säga "det perfekta förhållandet".

Ja vi bråkar ibland.

Ja vi har varit isär och hittat tillbaka.

Ja vi båda har gjort rätt och fel.

Men vi är tillsammans idag, vi är förlovade och väntar en son.

Varför ?
JO för trots allt så älskar vi varandra så mycket och har vägrat att ge upp.

Ingen av oss har egentligen velat ge upp den andre.

Kärleken har alltid funnits där det är mer allt annat runt omkring som gjort att det blivit som det blivit i perioder.

Men för mig är vårt förhållande perfekt, det finns inget annat jag kan önska mig än det jag redan har.

Sen är alla olika, många undrar säkert hur vi fortfarande kan vara tillsammans osv osv.

Men jag ska berätta det för er.

Att så länge kärleken och viljan finns så ser man till att lösa resten.

Jag ger inte upp så lätt och speciellt inte när jag hittat någon som jag känner så mycket för att mitt hjärta håller på att explodera.

Det är värt alla chanser i världen (dock inte om det skulle handla om tex otrohet, men det har aldrig varit fallet för oss )

Jag vill inte se tillbaka i livet och undra hur saker och ting hade varit om jag hade gett det fler chanser.

Och ångra mig för att jag gav upp.

Jag vill hellre se tillbaka och veta att jag gjort ALLT i min makt för detta ska fungera. 

Sån är i alla fall jag men vi alla är olika.

Så tissla och tassla hur mycket ni vill.

Jag är glad för det jag har idag.

Jag är glad att vi gav det mer än en chans.

Jag är glad att vi tagit oss igenom allting på ett eller annat sätt.

Och jag ser framemot allting som väntar oss i framtiden :)

Och nu till bebisen , haha :)

I måndags var vi på förlossningen för att göra ett vändsningsförsök då vår skrutt är väldigt nöjd med att ligga med huvudet upp och benen ner :)

Vi var osäkra på om vi skulle eller inte skulle göra det.

2/3 vi mötte där inne var väldigt otrevliga.

Men i alla fall så kom överläkaren och prata med oss.

Vi sa att vi var osäkra så han skulle bara känna hur han låg.

Han tar sina händer och trycker väldigt hårt för att känna bebis fötter och försöker därmed rucka på dom.

Sen säger han "Jag tänker inte ens försöka övertala er att försöka vända honom för han ligger så långt ner redan. Chansen att det går att vända honom är inte så stor "

Nej precis vad vi misstänkte då min bebis har legat såhär i minst 7 veckor nu.

Han ligger så bra där så :)

För någon vecka sen när min bm sa till mig att han förmodligen inte kommer vända sig var jag jätte ledsen.

Jätte besviken och kände mig bestulen på en "vanlig" förlossning.

Men jag har haft chans att låta det sjunka in och nu känns det helt okej.

Vi har fått ett planerat kejsarsnitt och har nu fått datum på när dom tar ut skrutten.

Det är helt underbart att ha ett datum, känns helt fantastiskt.

Känns nästan som lite lyx att veta att han kommer då.

Oavsett.

Annars skulle man väntat till bf 8/11 och sen kanske fått gå över 2 veckor.

Nu vet man att vi absolut senast kommer få vår son det datumet.

Så väntan är inte längre än så.

Nu kan man verkligen räkna ner :)

Dock har man inte lika mycket tid kvar som man trodde att man hade så nu är jag lite stressad.

Speciellt när jag har denna hostan ifrån helvetet och förkylningen som begränsar mig.

Jag orkar inte så mycket och kan inte göra så mycket heller.

Och det känns som att det är så mycket som måste göras *suck*

Men jag jobbar sista veckan nästa vecka sen har jag 1 veckas semester innan han kommer :)
Dock har jag en tenta som ska in och skola kvar men men .

Jag är även lite nervös för själva ingreppet.

Jag kommer ju bli snittad och bli ganska begränsad.

Och jag som bara vill njuta av min son.

Jag hoppas att jag är en av dom som ändå mår helt okej.

Så jag kan röra mig och får åka hem .

Hatar sjukhus och hatar att ligga där.

Och framför allt hatar jag att vi fick malmö.

Ystad hade inga tider och jag har inget förtroende för malmö.

Så det ger mig också lite ångest faktiskt.

Men det blir säkert jätte bra.

Jag har lovat mig själv att blir jag så illa behandlad denna gången så kommer jag göra en anmälan.

För det borde jag ha gjort sist.

Och får jag en viss person (Som jag råkat få 2 ggr) så kommer jag inte fixa det då jag verkligen inte klarar av henne.

Men men bara till att räkna dagarna nu för nu är skrutten snart här.

Vår älskade lilla son, jag är så nyfiken på dig så det är galet.

Oavsett vad vet jag att du kommer vara helt perfekt och vi kommer vara världens lyckligaste som fått dig <3

Over and out / Denice Sölvgren Lundahl