Alltid så svårt för att förstå saker som dom inte själva vet hur det känns.
Saker som dom inte kan ta på.
Om jag är sjuk för att jag tex kräks eller har feber.
Då förstår folk för det kan dom relatera till.
Men när jag ligger vaken en hel natt med ångest och inte klarar ta mig till jobb.
Då finns det helt plötsligt ingen förståelse längre.
För folk kan inte relatera till det.
För folk vet inte hur det känns eller hur det är.

Ja jag har ångest.
Jag har haft det sen april.
Och det är en fruktansvärd känsla.
Hemskt är det.
Jag vet inte varför.
Vet inte vad det beror på och jag kämpar med det varje dag.
Det finns bra dagar.
Det finns sämre dagar.
Och så finns det dom dagarna när jag inte gör annat än gråter och vill ge upp allting.

Jag har inte velat prata om min ångest innan för jag har gått från att ha 3 jobb till att jag i april var sjukskriven.
24 år och sjukskriven.
För mig kändes det som ett stort nederlag.
När jag var sjukskriven bad läkaren mig att göra saker.
Gå ut, vara med nära och kära osv.
Men för det mesta låg jag i min säng och grät.
Jag fick ångest av att gå ut.
Precis som att alla visste att jag var sjukskriven och alla kunde se mitt nederlag.
Att alla dömde mig och undra vafan jag var sjukskriven för.
Men jag har fått släppa den tanken och när jag har det som värst så struntar jag i om folk tror att jag sjukar mig i onödan.
För dom har ingen aning om hur det känns.
Hur dåligt man mår.
Och hur ska jag ta hand om barn och ge dom trygghet när jag själv är helt förstörd ?
Det går inte...
Min ångest sitter bland annat på min andning och det är sjukt jobbigt.
Jag får inte luft.
Jag måste försöka fokusera för att inte få panik.
Det är inte Heller så lätt.
Men jag kämpar på....

Tycker bara det är synd hur lite förståelse det finns när det kommer till något som är "okänt" för en annan människa.
För det gör ju inte det lättare för personen som är drabbad av det.
Snarare tvärtom.
Blir ännu ett oros moment.
Men men . . .

Over and out / Denice Sölvgren Lundahl

Inte bryr dig miss lowlife varför kommenterar du inte med ditt namn ?
Varför står du inte för vad du skriver ?

Och varför läser du min blogg om du tycker att jag är patetisk och ful?
Sluta med det då :)
Så behöver du inte bli arg och irriterad i onödan :)
Så enkelt är det ;)
Vem är jag liksom ?
Lägg dig energi på viktigare saker och viktigare personer :)
Men jag tackar för din uppmärksamhet :)

Sen för det tredje så har jag ingen sambo , haha :)

Och växer.

Och det förstår inte du/ni.

Folk hatar pga avundsjuka.

Och det känns bra att veta att jag har något som ni vill ha :)
Så fortsätt att hata :)

Hur kan du påstå att jag lägger mig i nånting jag inte har med att göra ?!

OM det är DU som kommenterar så vet du att detta drabbar mig lika mycket .

Då du även har tagit saker som är mina och blåst mig.

Och om du inte är DU så kanske du själv inte har med det att göra =)

Men jag ÄLSKAR att du hotar mig offentligt.

Så varsågod kom och plocka mig ;)

Du vågar inte ens skriva ditt namn på kommentaren men du ska plocka mig.

Men du vet vart du hittar mig så det är bara att komma :)

Förresten hoppas jag att du vet att på kommentarerna så står IP adressen så det är inte så svårt att kolla upp vart kommenteraren kommer ifrån.

Bara en liten newsflash ifall du skulle vilja kommentera igen ;)

Nu ska jag njuta av denna måndagen med två fina människor :) 

Over and out / Denice Sölvgren Lundahl

Mycket rätt och fel i vår värld.
Det finns så många riktlinjer om hur saker och ting borde göras.
När det ska göras osv.
Som om vi alla lever efter samma mall.
Men tänk om jag vill leva mitt liv som jag vill ?
Jag bestämmer väl själv hur mitt liv ska se ut.
För det är just vad det är , MITT LIV !
................................................
..........................

En sak förstår inte jag .
Hur kan man göra en sån sak och ändå leva vidare med gott samvete ?
Hur kan man förstöra en människas liv på det viset, se hur denna människa lider och ändå inte ta konsekvenserna för sitt handlande.
Jag förstår inte detta.
Jag hade aldrig kunnat leva med mig själv och vetat att jag total förstört en annan människas liv.
Sen förstår jag inte Heller hur man kan anklaga en människa för nånting den inte gjort.
Ta det så långt att man polisanmäler personen.
Förmodligen ännu längre.
Det är helt sjukt.
Seriöst.
Jag förstår att du är sårad.
Jag förstår att det gör ont.
Jag vet precis hur det känns.
Men man måste se förbi det.
För att anklaga personen för nånting den inte gjort och inte ta ansvar för vad du faktiskt har gjort.
Det är inte rätt.
Det blir aldrig rätt oavsett hur ledsen och sårad du är.
Det är inte okej.
Att du kan leva med dig själv.
Jag hade mått så satans dåligt att jag inte vetat vart jag skulle ta vägen.
Trots allt som hänt så var jag villig att försöka lösa det på bästa sätt.
När du grät (trots allt du gjort och utsatt oss för ) så gjorde det ont i mitt hjärta och jag tyckte synd om dig.
Oavsett så tyckte jag synd om dig för trots att du gjort detta själv så måste det vara en otrolig börda att bära.
Men hade du bara tagit ditt förnuft till fånga så hade vi alla kunnat lösa det på bästa sätt .
Men tyvärr . . . . . . . . . . . . . .............................


28:e december igår, morfars födelsedag.
Jag önskar att jag inte hade behövt gå till graven och lägga blommor utan kunde gått hem till er.
Jag saknar dig något så fruktansvärt mycket.
Jag hoppas du är på en bättre plats nu.
och jag hoppas att både du och mormor vet hur saknade ni är.
Ni lämnade ett stort tomrum inom mig :(
Älskar er <3


Over and out / Denice Sölvgren Lundahl

Jag egentligen ?
Hur är jag egentligen ?
Hur ser jag mig själv ?
Hur ser andra mig ?
Har vi samma syn , samma bild ?
Vad är sant och vad är inte sant ?
Är min bild den sanna ?
Eller är din bild den sanna ?
Lever jag i en lögn ?
Eller är det bara hur du vill få mig att framstå ?

Jag vet inte längre.
Just nu tvivlar jag på allt.
På alla.
Inklusive mig själv.
Jag kanske inte är så godhjärtad och omtänksam som jag tror.
Jag kanske är ett monster så som du fått mig att framstå.
Någon sa till mig igår " Man ska vara glad när man är vän med dig Denice för du är så snäll och ställer alltid upp osv. Men däremot när man gör dig något fel eller orätt så får man tre ggr tillbaka "
TRUE WORD!
Om du sviker mig eller behandlar mig orätt så ger jag igen.
Hämnden är ljuv.
Men jag försöker att inte vara sån längre.
För ja jag vill såra folk som sårar mig.
Det vill jag verkligen.
Men 2 fel gör inte 1 rätt.
Ibland får man vara den större personen och lämna det där bara.
Synden straffar alla förr eller senare.
Även om jag känner att The good guys alltid blir straffade och the bad guys alltid blir belönade.
Men åter där jag är kanske the bad guy därför jag blir straffad.
Jag vet inte . . .


Hoppas ni alla haft en underbar jul :)
Jag hade det jätte mysigt :)
Dock har jag inte haft nån jul känsla alls och det känns inte ett dugg som jul, tyvärr.
Var på kyrkogården och tände ljus på julafton.
En jul utan mormor och morfar är ingen riktig jul.
Det gör ont :'(
Ni finns alltid i mina tankar och en saknad större än denna har jag aldrig känt :'(
Love u <3


Ove and out/ Denice Sölvgren Lundahl

Blir jag ständigt påmind och det gör ont.

Jag har ärr både på utsidan och insidan.

Ärren på utsidan är fula och jag hade hellre varit utan dom.

Och när jag tittar på dom blir jag påmind om denna hemska händelse.

Blir påmind om hur jag låg där på sjukhuset och bara grät.

Jag var rädd, förtvivlad och ledsen.

Jag visste om att det inte fanns något att göra åt det utan en operation var enda utvägen.

Jag visste om att det inte gick att rädda oavsett men det betydde inte att jag inte förlora något.

Jag hade aldrig blivit opererad innan så jag visste inte vad som väntade mig.

Och jag ville heller inget annat än att det skulle vara över.

Men där låg jag i nästan 2 dygn innan jag blev "prioriterad" att bli opererad.

Jag fick inte äta nånting och dom lovade mig om och om igen att det var min tur snart.

Jag var trött, jag var ledsen, jag var arg, jag var rädd, jag var hungrig, jag var förtvivlad, jag var allt men samtidigt ingenting.

När jag låg där i sjukhus sängen var jag inte annat än en rädd liten flicka som hade kunnat döda för att antingen mamma eller min älskling skulle ligga bredvid.

Men efter besökstid var jag tvungen att plågas med min smärta och rädsla alldeles ensam.

Jag var tvungen att ligga och gråta i min ensamhet,

Det var omöjligt att tänka på något annat, alla tankar snurra bara runt kring operationen och vad jag hade förlorat.

Men när det väl blev min tur så ville jag bara bli opererad och få åka hem.

Jag ville hem och sova i min säng.

Hem och ligga bredvid min älskling.

Jag var trött på att ligga där, förtvivlad och ensam.

Jag var trött på att vara pigg men inte kunna göra något.

Jag var uttråkad samtidigt som jag var helt förstörd.

Operationen gick bra, jag förlorade en del av mig själv som kan innebära fruktansvärda konsekvenser i framtiden (Jag ber på allt i hela mitt liv att det inte blir så)

När jag vakna upp mådde jag skit.

Inte pga varför jag opererades utan pga operationen.

Jag kunde inte gå, knappt resa mig, jag höll på att svimma, jag kunde inte röra min arm, jag kräktes.

Jag mådde så fruktansvärt dåligt.

Berodde nog väldigt mycket på att jag inte fått i mig någon mat på 2,5 dygn plus att jag varit sövd, all smärtstillande osv.

Så fort jag mådde bättre fick jag åka hem och gud vad skönt det var att få lägga mig i min soffa och bara få vara hemma.

Att få äta mat igen, titta på tv och ha min älskling nära.

Jag mådde bra psykiskt men inte fysiskt.

Vilket jag tyckte var skönt.

För det fysiska skulle ju gå över.

1 veckas sjukskrivning sen skulle det vara bra igen.

Och det blev bra eller bättre.

Hade väldigt mycket problem med smärta i min mage men det var inget mot den psykiska smällen jag fick någon dag efter.

Fyfan säger jag bara.

Jag mådde så dåligt, jag ville inte mer.

Trodde aldrig att jag skulle få känna på lycka igen, att vara glad och lycklig.

Jag var helt förstörd.

ALL ELOGE till F som stod ut med mig.

Jag var hemsk.

Min värld hade rasat och jag hade inte styrka eller kraft att bygga upp den igen.

Så dåligt har jag aldrig mått i mitt liv tidigare.

Jag hade förlorat något som jag hade önskat mig så länge.

I flera år.

Lyckan när jag fick reda på det kan inte beskrivas.

Jag ville skratta och gråta samtidigt.

Det bubblade inom mig och jag ville bara skrika ut det.

Men den lyckan blev kort.

Det tog 2 dagar innan jag började blöda och förstod att nånting var fel.

Men jag hoppades, hoppades in i det sista.

Speciellt eftersom läkarna var så fruktansvärt dåliga och inte berättade nånting för mig.

Men verkligheten kom ikapp mig och när läkarna berättade att jag hade fått ett utomkvedshavandeskap så visste jag om att jag inte längre skulle bli mamma.

Att min bebis inte skulle kunna växa och bli en bebis.

Jag/vi hade idag kunnat ha en bebis på ett år.

Hälften F , hälften jag.

Men någon/något valde att straffa mig och ta det ifrån mig.

Jag kommer aldrig kunna förstå det.

Jag blir alltid arg på världen när såna här saker händer mig.

Undrar alltid vad jag gjort för att förtjäna detta.

Varför det drabbar just mig.

Jag blir arg för att folk kan göra 10 aborter och 11 gången ändå bli gravida utan problem.

Medans jag har blivit gravid en gång i mitt liv (det var dock inte planerat) och då råkar jag ut för ett utomkvedshavandeskap.

Jag blir också arg för att jag längtat efter barn i så många år , barn är min mening med livet.

Och min högsta önskan är att en dag få barn.

Det är allt jag vill.

Men idag vet jag att det kanske inte är möjligt.

Jag vet att jag kanske inte kan få barn.

Och det faktumet tär på mig VARJE dag !

Det är något som jag tänker på VARJE dag , det är en oro som ständigt gör sig påmind !

Jag känner mig samtidigt som en hemsk människa då jag i början efter opererationen inte kunde ta mig an någon annans graviditet.

Jag var glad för deras skull men det gjorde ont i mig.

Ont för att jag precis förlorat "min bebis"

Jag grät varje gång någon berätta att dom var gravida.

Och det är inte så att jag missunnar någon annan detta för det gör jag inte.

Men det gjorde ont och det kan jag inte hjälpa.

Det är hemskt för alla parter.

Och det tog mig 1 år och 7 månader för mig att kunna prata om detta.

Detta är något som jag inte ens hade önskat min värsta fiende.

Och jag hoppas att min historia kanske hjälper nån där ute som råkat ut för samma sak.

Min smärta, min rädsla av att kanske inte kunna få barn handskas jag med varje dag.

Jag försöker vara positiv och se det från den ljusa sidan.

Men det är inte alltid så lätt.

Jag hoppas att när dagen är inne så kan även jag få uppleva detta fantastiska och underbara.

Om jag inte kan, ja då vet jag helt ärligt inte vad jag ska ta mig till.

Så alla ni som kan bli gravida, njut och förstå hur lyckligt lottade ni är.

Alla ni som inte kan eller har svårt, jag förstår er och jag lider med er.

Alla förtjänar att få ett barn , alla förtjänar att få vara gravida, alla förtjänar den lyckan !

Over and out / Denice Sölvgren Lundahl

Mod och styrka för att berätta min historia.
Tänka tillbaka och minnas gör ont.
Men jag blir ständigt påmind i min vardag.
Idag kan jag prata om det utan att brista ut i gråt.
Men mina egna tankar snurrar ständigt runt i mitt huvud och det jag befarar kan en dag vara min verklighet.
Jag försöker se det positivt men det är svårt.
Speciellt när man inte vet och man inte kommer få reda på det förrän den dagen är kommen.
Mitt hjärta gråter av att bara möjligheten finns.
Och jag vet inte vart jag ska ta vägen om den möjligheten blir till verklighet.
Men jag försöker att inte tänka på det.
För det kommer knäcka mig.
Men som sagt när jag samlat mod och styrka så kommer jag berätta min historia .
Det blir inte idag men det blir en dag :)

Over and out/ Denice Sölvgren Lundahl

Jag vet hur det är att jobba så mycket att man knappt har tid till att leva.

Jag vet hur det är att jobba 6/7 dagar i veckan.

Jobba både dag och natt fre och lör.

Jag vet också hur det är att jobba 15 dagar i sträck varav minst 4 dagar dubbelt.

Utan en enda ledig dag.

Jag vet hur det är att bara ha en timme på sig att förflytta sig från ett jobb till ett annat.

Att ha jobbat i stort sätt 12 h i sträck osv osv.

Jag gillar att hålla igång, inga problem alls med det.

Jag gillar att jobba mycket.

Nu är bara frågan hur jag ska klara av att jobba heltid och plugga på distans.

Jag vet att jag klarar att jobba mycket men klarar jag att både jobba och plugga ?

Det är inte riktigt samma sak.

Här krävs väldigt mycket självdisciplin.

Det kommer komma dagar då jag både måste jobba 8h och plugga efter jobb.

Frågan är om jag har disciplinen till det ?

Jag känner mig motiverad, jag vill detta.

Jag vill plugga , få en utbildning osv.

Inte förrän nu känner jag att jag faktiskt vill dyka ner i böckerna igen.

Jag är förväntansfull som fan men samtidigt väldigt nervös.

Jag vill klara av det.

Men jag är så orolig att jag kommer sitta där och känna mig totalt iq befriad, inte fatta ett skit och därav bara ge upp.

Jag har inte pluggat på 6 år, det kommer ta lite tid innan jag kommer in i det igen.

Och jag är inte en av dom som gillar att plugga.

Men jag får försöka att slappna av och så får vi helt enkelt se hur det går.

Antingen går det hur bra som helst eller käpp rakt åt helvete.

Men jag måste ge det en chans.

Och jag är ju inte den som ger upp i första taget heller så :)

I alla fall blev jag väldigt glad att jag blev antagen och den 19 Januari är det dags för mig att påbörja min utbildning.

Önska mig all lycka , för det lär jag behöva :)

För övrigt är det helt sjukt att det är december redan.

Om mindre än 2 veckor är det jul.

Imorgon firar vi Lucia på jobb.

Jag kan inte fatta det.

Har ingen julkänsla alls och det känns verkligen inte som December.

Hade likaväl kunnat vara Oktober.

Tror det beror väldigt mycket på vädret faktiskt.

Men men antingen kommer det eller inte, vi får se :)

Im out / Denice Sölvgren Lundahl