Alltid så svårt för att förstå saker som dom inte själva vet hur det känns.
Saker som dom inte kan ta på.
Om jag är sjuk för att jag tex kräks eller har feber.
Då förstår folk för det kan dom relatera till.
Men när jag ligger vaken en hel natt med ångest och inte klarar ta mig till jobb.
Då finns det helt plötsligt ingen förståelse längre.
För folk kan inte relatera till det.
För folk vet inte hur det känns eller hur det är.

Ja jag har ångest.
Jag har haft det sen april.
Och det är en fruktansvärd känsla.
Hemskt är det.
Jag vet inte varför.
Vet inte vad det beror på och jag kämpar med det varje dag.
Det finns bra dagar.
Det finns sämre dagar.
Och så finns det dom dagarna när jag inte gör annat än gråter och vill ge upp allting.

Jag har inte velat prata om min ångest innan för jag har gått från att ha 3 jobb till att jag i april var sjukskriven.
24 år och sjukskriven.
För mig kändes det som ett stort nederlag.
När jag var sjukskriven bad läkaren mig att göra saker.
Gå ut, vara med nära och kära osv.
Men för det mesta låg jag i min säng och grät.
Jag fick ångest av att gå ut.
Precis som att alla visste att jag var sjukskriven och alla kunde se mitt nederlag.
Att alla dömde mig och undra vafan jag var sjukskriven för.
Men jag har fått släppa den tanken och när jag har det som värst så struntar jag i om folk tror att jag sjukar mig i onödan.
För dom har ingen aning om hur det känns.
Hur dåligt man mår.
Och hur ska jag ta hand om barn och ge dom trygghet när jag själv är helt förstörd ?
Det går inte...
Min ångest sitter bland annat på min andning och det är sjukt jobbigt.
Jag får inte luft.
Jag måste försöka fokusera för att inte få panik.
Det är inte Heller så lätt.
Men jag kämpar på....

Tycker bara det är synd hur lite förståelse det finns när det kommer till något som är "okänt" för en annan människa.
För det gör ju inte det lättare för personen som är drabbad av det.
Snarare tvärtom.
Blir ännu ett oros moment.
Men men . . .

Over and out / Denice Sölvgren Lundahl