Har jag inte varit jätte känslig.
Jag har väldigt lätt för att gråta, gravid eller ej.
Men detta är andra dagen nu som jag bara vill gråta.
När jag tänker på att det bara är 5 veckor kvar tills vår son är beräknad så tränger tårarna fram.
Snart är han här.
Snart är vi en familj.
Snart är vi tre.
Känns helt overkligt att jag redan varit gravid i 35 veckor.
Helt galet.
Jag vet att man behöver 9 månader på sig men jag är mer än redo att träffa dig nu.
Hur ser du ut vår skrutt ?
Är du lik mig eller din pappa ?
Eller är du lik oss båda ?
Har du hår ?
Vilken färg ?
Hur mycket väger du ?
Hur lång är du ?
Men inget av det spelar någon roll för i mina och din pappas ögon är du perfekt oavsett.
Du är så efterlängtad.
Du är vårt mirakel.
Som mina tårar rinner.
Jag är så glad, så lycklig och jag känner mig så oerhört tacksam.
Om fem veckor är jag mamma jag kan inte fatta det.
Det går inte att beskriva med ord hur jag känner.
Låt nu dessa veckor gå snabbt för nu vill jag verkligen få träffa vår skrutt <3

Någon frågade om jag kunde lägga upp bilder på magen så här kommer lite bilder :)
( Tror jag kommer sakna magen och allt liv där inne sen när skrutten kommit ut haha )

Kärlek och respekt / Denice Sölvgren Lundahl

Gnälla eller klaga.

Jag får inte göra det.

Jag har absolut INGEN rätt till att göra det.

Och det vet jag om.

Plus vad är det att gnälla om egentligen ?

Jag/vi har fått den finaste gåvan man någonsin kan få.

Det som så många önskar sig men som alla inte kan få.

Och här ligger jag och är ledsen över en bagatell egentligen.

För oavsett vad så kommer jag snart, väldigt snart ha vår alldeles egna lilla son i min famn.

Men ändå gråter jag, ändå är jag ledsen.

Jag vet att det blir bra oavsett och så länge han är frisk och mår bra så spelar inget annat någon roll.

Att vi fått denna äran betyder världen för mig.

Finns inget annat som jag hade kunnat önska mig.

Min största önskan har gått i uppfyllelse och jag är världens lyckligast.

Ändå har jag svårt att acceptera att jag eventuellt kommer få göra kejsarsnitt.

Det känns inte bra, jag är ledsen.

Jag skäms över att säga det då många hade kunnat döda för att bli gravida och så gnäller jag om sättet han ska komma ut på.

Jag är verkligen inte otacksam och jag är glad bara han kommer till oss oavsett hur.

Men kan inte hjälpa att jag känner såhär.

Jag känner mig snuvad, bestulen på något sätt.

För mig har det varit en självklarhet att jag ska föda vanligt och nu när det inte är det så känns det jobbigt.

Jag vill ju föda vanligt, kejsarsnitt har aldrig funnits i mina tankar.

Men vår lilla skrutt är väldigt envis och ligger på tvären i min mage.

Han snurrar inte runt och har inte vänt sig än.

Han har nu 1 vecka på sig att vända sig annars gör dom ett vändningsförsök.

Men min bm sa att det är lättare att vända ett barn som ligger i säte än när dom ligger på tvären.

Och i värsta fall så kan man föda i säte men inte när han ligger på tvären.

Nu hoppas jag på att han stannar efter vändningsförsöket men försöker vänja mig vid tanken att det blir kejsarsnitt.

Envisa fina lilla skrutt sammarbeta lite med din mamma nu :)

Om det är någon som genomgått både kejsarsnitt och en vanlig förlossning så får ni gärna skriva om er erfarenhet av dessa. Skilnnader, för och nackdelar osv.

Jag är inte så insatt i kejsarsnitt eftersom jag aldrig i min vildaste fantasi trott att jag kommer behöva göra ett.

Så dela gärna med er :)

Sen vill jag återigen säga att detta är MIN blogg, här ventilerar jag mig.

Om jag är arg, ledsen osv.

Läs inte den om du inte gillar vad jag skriver.

Men jag skriver om vad jag vill och vill inte ha massa kommentarer om att du/ni tycker att jag inte borde skriva om det osv..

Har bloggen av en anledning !

Over and out / Denice Sölvgren Lundahl