Blir jag ständigt påmind och det gör ont.

Jag har ärr både på utsidan och insidan.

Ärren på utsidan är fula och jag hade hellre varit utan dom.

Och när jag tittar på dom blir jag påmind om denna hemska händelse.

Blir påmind om hur jag låg där på sjukhuset och bara grät.

Jag var rädd, förtvivlad och ledsen.

Jag visste om att det inte fanns något att göra åt det utan en operation var enda utvägen.

Jag visste om att det inte gick att rädda oavsett men det betydde inte att jag inte förlora något.

Jag hade aldrig blivit opererad innan så jag visste inte vad som väntade mig.

Och jag ville heller inget annat än att det skulle vara över.

Men där låg jag i nästan 2 dygn innan jag blev "prioriterad" att bli opererad.

Jag fick inte äta nånting och dom lovade mig om och om igen att det var min tur snart.

Jag var trött, jag var ledsen, jag var arg, jag var rädd, jag var hungrig, jag var förtvivlad, jag var allt men samtidigt ingenting.

När jag låg där i sjukhus sängen var jag inte annat än en rädd liten flicka som hade kunnat döda för att antingen mamma eller min älskling skulle ligga bredvid.

Men efter besökstid var jag tvungen att plågas med min smärta och rädsla alldeles ensam.

Jag var tvungen att ligga och gråta i min ensamhet,

Det var omöjligt att tänka på något annat, alla tankar snurra bara runt kring operationen och vad jag hade förlorat.

Men när det väl blev min tur så ville jag bara bli opererad och få åka hem.

Jag ville hem och sova i min säng.

Hem och ligga bredvid min älskling.

Jag var trött på att ligga där, förtvivlad och ensam.

Jag var trött på att vara pigg men inte kunna göra något.

Jag var uttråkad samtidigt som jag var helt förstörd.

Operationen gick bra, jag förlorade en del av mig själv som kan innebära fruktansvärda konsekvenser i framtiden (Jag ber på allt i hela mitt liv att det inte blir så)

När jag vakna upp mådde jag skit.

Inte pga varför jag opererades utan pga operationen.

Jag kunde inte gå, knappt resa mig, jag höll på att svimma, jag kunde inte röra min arm, jag kräktes.

Jag mådde så fruktansvärt dåligt.

Berodde nog väldigt mycket på att jag inte fått i mig någon mat på 2,5 dygn plus att jag varit sövd, all smärtstillande osv.

Så fort jag mådde bättre fick jag åka hem och gud vad skönt det var att få lägga mig i min soffa och bara få vara hemma.

Att få äta mat igen, titta på tv och ha min älskling nära.

Jag mådde bra psykiskt men inte fysiskt.

Vilket jag tyckte var skönt.

För det fysiska skulle ju gå över.

1 veckas sjukskrivning sen skulle det vara bra igen.

Och det blev bra eller bättre.

Hade väldigt mycket problem med smärta i min mage men det var inget mot den psykiska smällen jag fick någon dag efter.

Fyfan säger jag bara.

Jag mådde så dåligt, jag ville inte mer.

Trodde aldrig att jag skulle få känna på lycka igen, att vara glad och lycklig.

Jag var helt förstörd.

ALL ELOGE till F som stod ut med mig.

Jag var hemsk.

Min värld hade rasat och jag hade inte styrka eller kraft att bygga upp den igen.

Så dåligt har jag aldrig mått i mitt liv tidigare.

Jag hade förlorat något som jag hade önskat mig så länge.

I flera år.

Lyckan när jag fick reda på det kan inte beskrivas.

Jag ville skratta och gråta samtidigt.

Det bubblade inom mig och jag ville bara skrika ut det.

Men den lyckan blev kort.

Det tog 2 dagar innan jag började blöda och förstod att nånting var fel.

Men jag hoppades, hoppades in i det sista.

Speciellt eftersom läkarna var så fruktansvärt dåliga och inte berättade nånting för mig.

Men verkligheten kom ikapp mig och när läkarna berättade att jag hade fått ett utomkvedshavandeskap så visste jag om att jag inte längre skulle bli mamma.

Att min bebis inte skulle kunna växa och bli en bebis.

Jag/vi hade idag kunnat ha en bebis på ett år.

Hälften F , hälften jag.

Men någon/något valde att straffa mig och ta det ifrån mig.

Jag kommer aldrig kunna förstå det.

Jag blir alltid arg på världen när såna här saker händer mig.

Undrar alltid vad jag gjort för att förtjäna detta.

Varför det drabbar just mig.

Jag blir arg för att folk kan göra 10 aborter och 11 gången ändå bli gravida utan problem.

Medans jag har blivit gravid en gång i mitt liv (det var dock inte planerat) och då råkar jag ut för ett utomkvedshavandeskap.

Jag blir också arg för att jag längtat efter barn i så många år , barn är min mening med livet.

Och min högsta önskan är att en dag få barn.

Det är allt jag vill.

Men idag vet jag att det kanske inte är möjligt.

Jag vet att jag kanske inte kan få barn.

Och det faktumet tär på mig VARJE dag !

Det är något som jag tänker på VARJE dag , det är en oro som ständigt gör sig påmind !

Jag känner mig samtidigt som en hemsk människa då jag i början efter opererationen inte kunde ta mig an någon annans graviditet.

Jag var glad för deras skull men det gjorde ont i mig.

Ont för att jag precis förlorat "min bebis"

Jag grät varje gång någon berätta att dom var gravida.

Och det är inte så att jag missunnar någon annan detta för det gör jag inte.

Men det gjorde ont och det kan jag inte hjälpa.

Det är hemskt för alla parter.

Och det tog mig 1 år och 7 månader för mig att kunna prata om detta.

Detta är något som jag inte ens hade önskat min värsta fiende.

Och jag hoppas att min historia kanske hjälper nån där ute som råkat ut för samma sak.

Min smärta, min rädsla av att kanske inte kunna få barn handskas jag med varje dag.

Jag försöker vara positiv och se det från den ljusa sidan.

Men det är inte alltid så lätt.

Jag hoppas att när dagen är inne så kan även jag få uppleva detta fantastiska och underbara.

Om jag inte kan, ja då vet jag helt ärligt inte vad jag ska ta mig till.

Så alla ni som kan bli gravida, njut och förstå hur lyckligt lottade ni är.

Alla ni som inte kan eller har svårt, jag förstår er och jag lider med er.

Alla förtjänar att få ett barn , alla förtjänar att få vara gravida, alla förtjänar den lyckan !

Over and out / Denice Sölvgren Lundahl

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sen jag var här inne.. En evighet sen jag blogga.. Galet... Undra om jag har några läsare kvar ens. Någon som är intresserad eller bara folk som trillar in av en ren slump.  Kanske är det dags att börja blogga igen. Skriva ner alla tankar...

Och/eller trodde inte att folk fortfarande klicka in här för att läsa. Jag har släppt bloggen helt. Det finns inte tid. Jag har nu 2 barn och pluggar, dygnets timmar räcker inte till. Jag hade behövt 24 vakna timmar för att jag skulle hinna m...

På annat . . . Sjukt längesen jag blogga men kan lika bra göra det nu. Nu när jag sitter här i soffan och inte kan sova. Åh hatar detta :( Jag hade samma problem i slutet av graviditeten med Atlas att jag inte sov på nätterna. Men då somna jag ...

Förstå vart tiden tog vägen. Min älskade lilla kille. Känns som att du kom igår men ändå som att du alltid funnits här hos oss. Kan inte förstå att min kille är så stor. Har heller inte riktigt förstått att vi ska få en till liten kille. Tänk vi...

Ett beslut. Och jag tycker att det är extremt skönt. Vi beslutade på nyår att vi båda skulle ta bort vår fb och instagram bara för att vi lägger för mycket tid på just det. Innan vi sover,när vi vaknat och en hel del tid där emellan. Vilket gör ...