I'll find someone like you . . .

Måste ha den meningen med eftersom det var den meningen som fick tanken att slå mig.

Fick mig att tänka om.

Kanske ser vi på saker på fel sätt.

Det vi söker efter är kanske fel.

När vi t.ex träffat någon, tyckt om den personen och spenderat mycket tid med henne/honom.

Sen så slutar man ses, då jämför vi alla kommande personer med just denna personen.

Och med det man hade med den personen.

Men det kanske är fel ?
För det finns ju en anledning till att det tog slut, att det inte funkade, att man valde att lämna varandra.

Kanske borde man söka efter motsatsen istället då ?

Varför fortsätter vi söka efter det vi hade ?
Det vi hade fungerade jue inte.

Det vi hade var varken bra eller starkt nog.

Varför vill vi då söka detsamma och låta det hända igen ?
Istället för söka efter motsatsen som då logiskt sätt borde vara bättre och starkare ?

Jag tror man tänker fel.

Även jag..

Jag tror också jag måste börja söka mig till motsatsen istället.

Hade världens sötaste kille i somras men tydligen hur bra vi än klicka så var det något som inte stämde överens..

Så kanske är det inte det som jag egentligen vill ha ?

Kanske måste jag släppa det och tänka om.

Se mig om efter något som är raka motsatsen istället..

Jag vet faktiskt inte men värt ett försök :)
Vi får helt enkelt se...

Im ouut / Denice Sölvgren Lundahl :)

dreaming is believing . . .

Försök inte uppnå allt utan nöj dig med att uppnå något.

Sträva inte efter allt utan sträva efter något.

Försök inte vara någon du inte är utan nöj dig med att vara den du är.

Försök inte göra alla till lags nöj dig med att göra någon till lags . . .

Jag tror vissa människor strävar efter för mycket, vill för mycket, försöker ge för mycket.

Istället för att bara alltid ge 110 % och vara sig själv.

Om det bär så bär det.

Om det brister så gör om och gör rätt :)

Vi måste inte alltid göra så mycket som möjligt på så lite tid som möjligt.

Vi kan faktiskt välja att göra det viktigaste och låta det ta den tid som det behöver istället :)

Men idag så är det nästan så att vi måste prestera och göra så mycket vi bara kan.

Men ibland hade vi nog behövt att bara fokusera på det viktiga och låt bli resten....

Men jag är inte så bra på det själv så jag ska egentligen inte säga något..

Beskriva hur mycket jag saknar dig.

Denna saknad som bara växer och växer för varje dag som går. 

Vet inte om jag ska fortsätta kämpa och hoppas eller ska jag bara låta det vara och

låta tiden få göra sitt.

För jag har kämpat så mycket och så länge att jag snart inte orkar mer.

Men ju mer jag kämpar desto större blir saknaden och längtan.

En längtan att en dag få vara med dig igen, en dag då inget annat spelar någon roll.

En dag då det är bara vi två och jag vet att har dig där jag en gång hade. 

En dag då jag vet att du är min, och du vet att jag är din.

Men den dagen känns långt borta just nu och det enda som finns kvar det är minnen

och känslan att vara med dig.

Den känslan som är nånting utav det bästa som finns.

Känslan som inte går att beskriva, för den måste upplevas. 

Den är så speciell, unik och helt enkelt oersättlig.

Känslan då hela världen plötsligt försvinner, alla bekymmer är borta, och allt det negativa 

blir till det positiva.

Jag minns det som igår då min blick fastnade för dig på riktigt.

Jag hade ju sett dig så månge gånger innan men jag fastnade aldrig riktigt för dig som just den dagen.

Den dagen visste jag att du skulle bli min, jag visste att det var nånting som var speciellt.

Det var inte som de andra gångerna, allting förändrades liksom. Jag såg dig på ett annat sätt,

du blev plötsligt "någon" för mig, du var inte längre "ingen" i mina ögon.

Sen den dagen har det varit du och jag, det har varit VI.

Vi var oskiljaktiga.

Det fanns ingenting som kunde stoppa mig från att vara med dig.

Jag vägrade lyssna på de andra då de sa att du var ingenting för mig, att det finns någon där ute

som är bättre. Men för mig var du ALLT.

Men jag antar att de hade rätt.

Och att jag kanske borde ha lyssnat. 

För efter en tid började det gå utför, vi klickade inte på samma sätt längre. Vi kämpade och kämpade, 

och till sist hände det som absolut inte fick hända. Det som jag trodde aldrig skulle hända. 

Men det hände och du och jag var inte längre "VI".

Jag var helt förkrossad, hela min värld rasade samman och jag visste inte hur jag skulle klara mig

utan dig,min trygghet.

Men jag reste mig, tog tag i det hela och nu står jag här efter en lång tid och hoppas att 

det snart blir "VI" igen.

Fast jag vet att det kanske är fel, att jag borde släppa dig och gå vidare. Men jag kan inte. 

Jag måste ge det en chans till för saknaden och längtan är så stor att jag snart exploderar.

Det är allt eller inget denna gång. Brister det så brister det.

Haha av någon konstig anledning så har jag MASSOR med energi :)
Är det för helgen är på ingång kanske ?¨

Jag har inte den blekaste.

Men pigg och glad är jag i alla fall :)
Hoppas jag inte dånar sen för det har jag INTE tid med !

Vi har hela förmiddagen bakat lussebullar med våra fina barn :)

Och dom blev jätte fina :)

Haha dessa små söta liv alltså..

Idag slutar en flicka och dom har tagit med världens finaste tårta :)

Haha så i eftermiddag har vi en fin barngrupp när sockerkicken sätter in ..

Men det kommer bli kul :)
Vill också ha en sockerkick, haha.

Men tror jag är imun vid detta laget...

Men väldigt tråkigt att detta barnet slutar :(
Får gosa, kramas och pussas extra mycket idag :)

Får bara hålla mig från att bli ledsen när jag säger hejdå idag.

Haha vilken fjant jag är...

Men men jag trivs väldigt bra här.

Men när vi har gemensamma grejer ihop med Mariehage så inser jag verkligen  hur mycket jag saknar alla barn och vuxna..

Jag har jobbat med dom flesta och det är ett härlig gäng där borta..

Jag saknar er :(

Men jag har det bra, fina och underbara personer här också...

Men jaa ni förstår säkert :)

Känns som att jag kan se ljuset i tunneln.

Saker och ting är bra.

Kan alltid bli bättre men det är för man alltid strävar efter så jävla mycket.

Jag vill bara vara nöjd.

DOCK är jag väldigt glad för allt jag har just nu.

Och vi jobbar på för att få det ännu bättre.

Jag i alla fall :)

Ska även tacka pappa och Sandra som bjudit dig mig på julafton :)
Det gjorde mig himla glad :)

Ska bli jätte trevligt..

Så julafton firas i Skurup i år , haha :)

Nu ska jag inte tråka ut er mer.

Ha en trevligt helg mina vänner..

Im ouut / Denice Sölvgren Lundahl

Tänka så mycket.

Fundera så mycket.

Undra så mycket.

Kan jag inte bara låta det som är vara ?

Låta allting få falla på plats av sig själv.

Varför vill jag så gärna styra vad som komma skall.

Veta vad som väntar..

Jag vill kunna göra som andra och bara vara.

Nej här måste tänkas, funderas, undras, planeras osv..

Jag gillar att ha koll på läget men ibland hade jag också velat vara en person som bara flöt med ..

Men men jag är ju inte jag för ingenting :)

Och jag har helt glömt att berätta för er mina kära läsare att det inte alltid är jag som bloggar.

Så ni vet..

Så alla inlägg kommer inte ifrån mig..

Jag har en liten underbar smygbloggar som ibland lånar min blogg och lägger upp några inlägg :)

Hahaha :)

Snart är det helg, wihoo ;)

Då väntas jobb och fääst ..
Ska fira Linda som fyllde år förra veckan.
Ska bli sjukt ball :)

Sen väntar ytterliggare två hektiska veckor innan jag kan börja ta det lite lugnt :)

Neej nu ska jag njuta av min rast med lite kakor och trevligt sällskap :)
IM ouuut / Denice Sölvgren Lundahl

Nej  . . .

Det är många som frågat på sistonde men nej tyvärr.

Jag vet inte varför egentligen eftersom jag borde ju egentligen.

Kanske inte vem som helst dock men någon borde jag ju i alla fall.

Men nej.
Varför vet jag inte riktigt.

Men jag varken följer eller läser någon blogg.

Den enda bloggen jag verkligen följt var Smois när hon var aktiv.

Men det var för hon var en av mina närmsta vänner.

Har också klickat in på Evelinas ett par gånger eller ganska ofta, haha..

Men annars har jag faktiskt inte intresserat mig för någon speciell blogg.

Kändisarbloggar är ju definitivt inget för mig i alla fall :)

Haha men förr kunde jag klicka in på vänners bloggar och Snor tipsa om en tjejsblogg osv .

Men nu var det flera månader sen det hände..

Nu har jag inte tid längre.

Knappt tid att uppdatera min egen.

Tråkigt men sant.. 

I alla fall blev det skurup igår :)
Mycket mysigt och mycket trevligt ..

Haha känns som att jag alltid befinner mig i Skurup och Ystad nu förtiden.

Men jag gillar att jobba i Ystad :) 

Så det gör mig ingenting..

Usch denna månaden är hektisk.

Mycket att göra , mycket jobb osv.

Jag vet inte hur jag ska få ihop detta.

Men det löser sig , det gör det alltid :)

Haha och måste bara tacka min fina underbara Mjau för den STORA julkalendern :)

Ibland undrar jag vad jag gjort för att förtjäna dessa underbara vänner som jag faktiskt har..

Ni är med mig i medgång, ni är med mig i motgång, ni är med mig i alla väder och alla kläder.

Och jag älskar er för det :)
Ni är bääst <3

Nu blir det lite fix och sen massa myys ..

Im ouut / Denice Sölvgren Lundahl 

Hur folk tolkar saker som man skriver ..

Hur folk kan vrida och vända på det som faktiskt egentligen skrivs.

Hur folk kan hitta dolda budskap i mina texter..

Vilka som förstår vad det egentligen handlar om och dom som bara tar det för vad det är.

Se vem eller vilka som tar åt sig av sakerna man skriver.

DOCK är det väldigt farligt..

Man kan tolka saker helt fel, personer som inte borde ta åt sig kan ta åt sig osv..

Det kan bli helt gaaalet..

Jag fick en kommentar av någon som trodde att mina inlägg handla om henne/honom..
Förlåt att du trodde det men det är dom verkligen inte ...

Jag har valt att i min blogg inte nämna namn när jag är arg/irriterad/ledsen osv på en viss person.

Jag tycker inte det är rätt att peka ut personer.

Så jag skriver du /ni/han/hon osv..

Alla vet att jag varit irriterad på någon senaste inläggen.

Och jag kan säga det nu så ALLA förstår och ingen MISSFÖRSTÅR det är faktiskt, tråkigt nog någon som står mig väldigt nära.

Och jag har inte JÄTTE många vänner som står mig RIKTIGT nära.

Så ni andra behöver inte ta åt er :)

Och mina riktiga vänner vem det handlar om så :)

Sen ifall mina texter stämmer in på någon annan, det kan jag inte rå för :)

Det är faktiskt inte mitt fel om ni känner er träffade.

Men förlåt och hoppas ingen annan av mina underbara vänner tar åt sig..

Ni är så fina och jag är glad att jag har er :)

Im ouuut / Denice Sölvgren Lundahl

En rädsla för att låta någon komma mig för nära in på livet..

Varför vet jag faktiskt inte.

Men det är samma sak alltid.

Det slutar alltid likadant.

Pga ?

Är det så att min rädsla hindrar mig själv och den andra för låta det som kan ske, ske ?
För det känns så ibland.

Jag är livrädd och därför väldigt försiktig.

Pratar om att det aldrig kommer funka och ställer till bråk, draman osv för att han ska gå sin väg.

Fast du kämpade trots allt.

Trots att jag om och om försökte få dig att gå.

Men du vägra.

Men ändå blev allting så fel.

Jag började precis våga tro på det och så var det över.

Varför ? Varför måste jag göra såhär ?

Jag önskar att jag hade gett mig själv till 110% till dig.

Att jag inte kämpat för att du skulle lämna mig utan istället för att du INTE skulle det.

Jag ångrar mig alltid efteråt men ändå är jag ALLTID för rädd för att fullfölja det.

Vad är det för fel på mig ?

Jag vill våga tro, jag vill få uppleva, jag vill inte vara rädd.

Men tyvärr är jag så rädd att jag sabbar allt som är bra och håller fast vid allt som är dåligt.

Och det blir så för jag vågar inget annat.

Jag stannar hos killar som jag vet att det aldrig kan bli något större med och så får jag dom som det kan bli något större med att lämna mig.

Jag pallar helt enkelt inte trycket.

Och jag förstår inte varför just jag måste vara sån.

För jag är en otroligt kärleksfull människa.

Jag älskar att pussas, kramas och mysa.

Och jag överöser mina nära och kära med kärlek :)

Ju mer desstu bättre.

Men att ge bort mitt hjärta till någon och vara engagerad till 110% gör mig rädd, blygg och osäker.

Fast jag önskar att det inte vore så.

Jag önskar att jag hade gett dig 110% av mig själv.

Att jag hade kämpat mer , gett mer , vågat mer.

Men istället kämpa jag för motsatsen och det var tungt att se dig gå.

Du var en sån fantastisk och underbar människa.

Och vi klickade så bra.

Jag kunde vara mig själv till 110%.

Men ändå på något konstigt sätt, sköt jag dig bara längre och längre ifrån mig.

Tills jag inte längre kunde nå dig..
Helt plötsligt var du borta..

Och nu är det över, nu är det försent.

Det är lätt att vara efterklok.

Men alla ni som är som mig, gör inte samma misstag. 

Tänk er för istället.

Man får inte alltid en andra chans och då ångrar man att man inte tog den första..

Man måste helt enkelt våga för att vinna...

Jag är en svår person.

Jag är komplicerad och jag är rädd.

Jag är steget före, jag ser möjligheter till allting innan det ens skett.

Jag går in med en negativ inställning och försöker få saker och ting till att vara negativa.

Jag skapar bråk och draman.

Jag gör allt för att få personen att ge upp.

Fast egentligen vill jag bara att han ska kämpa mer.

Så mycket att jag kan lita på att han verkligen vill något och inte bara är med mig för stunden.

Jag ställer höga krav.

Och allt det här vet jag om.

Jag önskar att jag kunde ändra på det och jag försöker verkligen.

Jag förstår att alla mina krav inte är rimliga.

Att mina egenskaper inte är dom bästa.

Men jag antar att har man en gång gett hela sitt liv till en person och bara fått massa skit tillbaka.

Då är det nog svårt att lita på att nästa inte kommer göra likadant.

Jag var komplicerad innan men antar att jag är ännu mer komplicerad nu..

Jag är ledsen för det..

Men en dag kommer väl min prins och då kommer han förmodligen att vara beredd på att kämpa för mig trots alla mina krav och dåliga egenskaper.

Han kommer inte ge upp och bara gå sin väg utan han kommer kämpa tills han får det han vill ha.
Och jag antar att det är den killen som är värd mitt hjärta.

Och att det är han som kommer vinna det och få behålla det :)