Som om det vore igår.

Men egentligen var det flera år sen.

Men minnena finns kvar inom mig.

Jag minns det så väl.

Alla somrar vi hade i falsterbo.

Med världens finast morföräldrar :)

Hur morfar alltid lekte säl med oss i vattnet och fråga om vi skulle simma till Danmark.

Hur jag samlade massa nyckelpigor på stranden, så fick mormor passa dom medans jag badade :)

Hur vi åkte med tåget runt campingen osv osv.

Finns så många minnen därifrån.

Vi åkte dit häromdagen och jag kunde inte hindra mina tårar från att rinna nerför min kind :(

Det kändes så konstigt att vara där utan er.

Men ni fanns med mig i mina tankar hela tiden.

Det sjuka är att tiden läkar fan inte dessa sår.

Man slutar aldrig sakna.

Och ju mer tid det går desstu värre är det nästan.

För då inser man mer och mer att man aldrig mer kommer få se dom.

Och den tanken dödar en inombords och det gör så jädra ont.

Jag vill ju träffa dom igen, prata med dom, umgås med dom osv.

Men nej aldrig mer :'(

Jag drömmer ofta att vi träffas.

Men det konstiga är att jag är så väl medveten i drömmen om att dom båda inte längre lever.

Men ändå är dom hos mig.

Så jag vet att det inte är på riktigt men ändå känns det så verkligen.

Väldigt konstigt.

Jag kommer aldrig sluta sakna dessa två fina människor.

Jag kommer aldrig sluta tänka på dom.

Och jag kommer aldrig sluta älska dom <3

För övrigt så är jag på stranden varje chans jag får och varje dag då vädret tillåter det.

Det är helt sjukt.

Blivit som besatt.

Fint väder = stranden !

Haha men tror det beror mycket på att jag fick sitta inne hela förra sommaren i princip.

Så tar vara på denna ordentligt :)

Ungefär ett år sen nu.

Det är fortfarande jobbigt att tänka på.

Och jag själv trodde nog att jag hade gått vidare.

Men har insett att jag inte har det .

Det gör fortfarande ont och är fortfarande jobbigt.

Men det är bara till att bita i det sura äpplet.

Finns absolut inget annat att göra, tyvärr.

Den här jävla förbannade känslan släpper heller inte.

Och jag vet inte vad jag ska göra.

Hur jag än vänder och vrider på saker och ting så blir det bättre.

Jag vill hitta en väg ut.

För jag vill inte ha detta resten av mitt liv.

Men är det försent ?

Kommer jag alltid ha denna känsla inombords ?

Det är något som bara tiden kan svara på !

Over and out / Denice Sölvgren Lundahl

nervous I have this thing, I talk too much
Sometimes I just can't shut the hell up
It's like I need to tell someone, anyone who'll listen
And that's where I seem to fuck up

I forget about the consequences
For a minute there I lose my senses
And in the heat of the moment my mouth STARTS going
The words START flowing, 

But I never meant to hurt you
I know it's time that I learned to
Treat the people I love like I wanna be loved
This is a lesson learned . . . .