Vi något hemskt.
Det har liksom fastnat i mitt huvud och jag kan inte sluta tänka på det.
Och bilden av det har satt sig fast på min näthinna.
Idag så var vi i parken med våra barn.
Vi stod där vi alltid brukar stå och matade ankorna.
Där var en mamma med fyra ungar som tillslut kom upp för att få lite bröd.
Dom var väldigt nära mig så jag kunde klappa dom små fjunbollarna :)
Jag lyckades till och med lyfta upp en ett litet slag.
Men i alla fall var där fullt med kajor (som en gående var så snäll och berätta för oss )
Och jag har aldrig vetat eller sett det förr men kajan tar en av dom stackars ungarna och flyger iväg.
Jag dog lite inombords måste jag säga.
Det var så hemskt.
Om jag bara hade vetat kunde jag förhindrat det men jag visste inte det :(
Det kändes så fruktansvärt och såg så hemskt ut.
Och dom lyckades ta två till.
Mamman hade 4 ungar när vi kom men endast en kvar när vi gick.
Som jag precis lyckades rädda (förtillfället i alla fall ) med att skrämma bort kajan 2 sek innan den tog den.
Usch det var så hemskt.
Jag ville bara gråta.
Det gjorde så ont att se.
Fan....
Jag vet att det är naturens gång men jag kan inte släppa det.
Om jag bara hade kunnat rädda dom små liven :(
Hoppas jag slipper se det igen för jag klarar inte sånt.

Over and out/Denice Sölvgren Lundahl