Att vara snäll mot personer som man aldrig får något tillbaka av.

Att man vänder ut och in på sig själv för att göra någon annan till lags men får ABSOLUT INGENTING tillbaka.

Jag är inte rädd för att säga vad jag tycker och tänker.

Jag är inte rädd för att visa vad jag står för och mina åsikter.

Däremot kan jag låta bli att ha en diskussion med någon som jag vet inte klarar av det.

Eller som ändå bara lyssnar på sig själv.

Som bara brusar upp och blir arg för att man inte tänker likadant.

Men det är en annan sak.

Jag tänker dock inte vika mig för någon för att alla andra tippar på tå för denna personen.

Tyvärr det är helt enkelt inte jag.

Jag kan göra det för att behålla lugnet i vissa situationer men tillslut spricker även jag.

Och då bryr jag mig helt enkelt inte längre . . .

Jag kan inte stötta något som jag egentligen är emot.

Jag kan inte gå emot mina principer eller ändra mina åsikter.

Jag kan gå med på att hålla god min och göra mitt bästa.

Men sen vad jag egentligen tycker och tänker är en annan sak...

Från det ena till det andra.

Finns så mycket som jag egentligen vill skriva.

Så mycket som tynger mitt hjärta.

Jag skulle egentligen bara behöva skrika, rakt ut.

Få ut all frustration.

Men det går ju inte.

Istället måste jag leva med detta och jag vet faktiskt inte om jag står ut med det.

Jag får panik :(

"Älska mig som mest, när jag förtjänar det som minst, det är då jag behöver det som mest "

Precis så är det, även om det inte är möjligt .

Over and out / Denice Sölvgren Lundahl