Satt där och vänta var hemsk.
Mitt hjärta slog hårt och jag hade nästan lite panik.
Jag var rädd nästan så rädd att jag hade kunnat gå därifrån.
Jag var livrädd för att höra dom skräckinjagande orden som sades till mig för två år sen.
Jag försökte förberedda mig på att jag skulle få höra dom men jag tror aldrig att man kan förbereda sig "tillräckligt" för något sånt.
Väntan var olidlig men tillslut fick jag komma in och lägga mig i den stolen som jag inte alls tycker om att ligga i.
Med hjärtat i halsengropen tittade jag på skärmen.
Jag såg ingenting, ingenting alls.
Jag inväntade hennes ord och tillslut sa hon " det sitter rätt denna gången i alla fall "
Jag kunde knappt förstå att hon verkligen sa dom orden jag var så beredd på att höra "tyvärr sitter det fel och du måste opereras "
Glädjen var enorm, jag fick med mig en bild och körde raka vägen till Fredriks jobb.
Jag väntade otåligt på att han skulle komma ut så jag kunde visa att vårt mirakel satt rätt och att vi äntligen skulle bli föräldrar.
Lyckan var enorm.
Efter 2 års oro över att jag kanske aldrig skulle kunna bära på ett barn var detta en otrolig lättnad.
Som en sten som släpptes ifrån mitt bröst.
Min största önskan här i livet hade gått i uppfyllelse och jag kan inte ens beskriva hur jag kände/känner :)
Och nu är jag i vecka 23 och har sett min lilla skrutt.
Och känner honom varje dag.
Det är en livlig liten krabat för han sparkar för fullt :)
Mammas lilla pojke :)
Det finns inget jag längtar mer efter än att få hålla honom i min famn.
Det är den absolut bästa tidiga julklappen man kan få :)
Mamma och pappa längtar så mycket efter dig din lilla skruttis .
Jag vill inte att han ska komma nu för han behöver vara kvar där inne ett tag till men november får gärna vara här snart :) <3


Allra första bilden vi fick på vårt lilla mirakel :) <3


Kärlek och respekt / Denice Sölvgren Lundahl