Sagt flera gånger förr så är detta mitt ställe att få avreagera mig.
Att få lätta på mitt hjärta.
Ibland har jag en dålig dag och det kan då komma ett inlägg som låter som att jag tycker så in i helvete synd om mig själv.
Vilket jag också gör i just den stunden.
Givetvis har jag precis som alla andra också dåliga sidor.
Jag är långt ifrån perfekt.
Men jag tycker Heller inte att man ska kommentera om man inte vet all bakgrundsfakta.
Att jag förlorat min bästa vän sen 15 år tillbaka är pga en väldigt konstig/äcklig/ovanlig/sjuk/onormal osv omständighet.
Och om du inte vet varför så snälla säg inget.
För hur mycket jag än rannsakar mig själv så är det och kan det aldrig bli mitt fel.
Sen har jag givetvis förlorat vänner pga mig själv också det sticker jag inte under stol med.
Men mina närmsta som henne hade inte spelat något roll vad eller hur jag hade gjort.
Och när jag har en dålig dag är jag bara så less på allting att jag blir arg/irriterad / besviken osv och behöver bara få kräka lite.
Dagen efter tar jag mitt förnuft till fånga igen och inser att livet går vidare.
Människor som väljer att inte vara delaktiga i mitt liv är Heller inte värda det :)

Men men . . .
En fråga till mina läsare om någon av er har erfarenhet av detta.
Eller har tankar ni vill dela med er.
Vi pratar mycket om täta barn.
Jag och min sambo.
Jag och mina vänner osv.
Vad säger ni ? Fördelar och nackdelar?
Jag vet att det finns båda.
Hur tänker ni ?
Jag är jätte kluven av många anledningar.
Ena dagen vill jag ha täta barn nästa dag vill jag inte.
Jag förstår att täta barn är en utmaning och säkert jätte jobbigt många gånger.
Men jag tror att jag hade klarat det.
Jag tror det handlar mycket om hur barnen är och vilken inställning man har.
Det blir ju vad man gör det till.
Samtidigt har jag 2 år kvar i skolan och frågan är om jag hinner plugga med två barn hemma.
Haha så säg mig vad/hur tänker ni ?
Kul att höra hur andra tänker också :)


Trevlig lördag på er.
Over and out/ Denice sölvgren Lundahl

Flyter på. .
Tiden bara springer iväg.
Även om man stannar upp och njuter så hinner man inte med . .
Oavsett hur man gör så går tiden alldeles för fort.

Bebis är snart 5 månader.
Det känns som att jag alltid haft honom men samtidigt känns det som om det vore igår han kom ut ur min mage.
Det är helt sjukt.
Och kärleken till denna lilla kille är galen.
Jag tittar så mycket på honom ändå får jag aldrig nog.
När han somnat för natten ligger jag alltid och har dåligt samvete för att dagen har gått så fort att det känns som att jag inte hunnit med honom ( trots att jag har honom på mig alltid )
Jag lovar mig själv att nästa dag ska jag inte göra nånting annat än att bara gosa med bebis ( fast det är det jag gör hela dagarna haha )
Förutom när han sover då passar jag på att städa plugga dusch osv.
Eller så ligger vi näsa mot näsa och vilar tillsammans :)
Jag får även dåligt samvete när vi är i skolan då jag inte har 100 % fokus bara på honom :(
Då lovar jag mig själv att efter mina två skoldagar ska vi bara vara hemma nästkommande dag och gosa :)
Jag är knäpp haha.
Men vill ge honom allt han behöver och lite till.
Vill tillfredsställa alla hans behov och han ska få det bästa möjliga alltid och hela tiden.
Mitt hjärta dör bara av tanken att jag en dag ska lämna honom på fsk.
jag hade en 40 minuters konversation med Görans mamma igår om fsk och hur dom har det hos sig osv.
Förstår ni att jag ska lägga det absolut dyrbaraste jag har i handen på vilt främmande människor.
Mitt mamma hjärta gråter och jag dör inombords.
Jag har alltid varit väldigt glad för att folk vågar lägga sina mirakel i mina händer 5 dagar i veckan och dessutom varit väldigt nöjda med att ha sina barn hos mig.
Och även att vissa vågar/vill göra det även på fritiden.
Det värmer mitt hjärta och får mig att må bra inombords.
vilket förtroende ni har för mig.
Och i gengäld gör jag allt i min makt och mitt bästa för att tillgodose era barns behov och göra det bästa för dom.
Och när det kommer till mitt eget barn och fsk så skiter jag i allt som har med pedagogik att göra bara han har det bra.
Har en famn att gå till när han är ledsen.
någon som har tid till honom.
Ger han trygghet , närhet och kärlek.
Det är det enda som betyder något för mig.
Kommer ändå dö den dagen han ska lämnas haha.
men som tur är , är det läääänge tills dess :)


Nej nu ska jag sluta.
Ha en trevlig lördag kväll.
Over and out / Denice


Bästa och finaste jag har. Älskade lilla kille din mamma älskar dig mer än livet ?

Mina vänner...
En sak jag fått lära mig sen jag blev gravid vilket jag tycker är otroligt tråkigt.
Det är att man inte längre är medbjuden nånstans.
Folk frågar inte ens.
Jag var gravid inte död !
Kunde ändå göra saker.
Och nu när jag fått barn är man fortfarande inte medbjuden nånstans eller prioriterad överhuvudtaget.
Det vore helt fruktansvärt om man skulle umgås med oss en kväll.
Jag förstår inte.
Trots att jag har honom kan jag ändå göra saker.
Men faktiskt helt ärligt.
Mest av allt saknar jag EN riktigt nära bra vän som jag kan dela allt med.
Jag har alltid varit en person som umgåtts med en vän var varannan dag och pratat med om precis allt.
Nån sån vän har jag inte längre :(
Den ena gled jag ifrån , den andre svek mig , den tredje valde en kille framför mig.
Jag saknar verkligen det.
Det är galet.
Jag har inte längre någon att ringa och berätta bra/goda nyheter.
Jag har inte längre någon att ventilera allting med.
Jag har inte längre någon att göra alla knäppa saker med.
Ingen som man bara kan vara med utan att ens riktigt göra nånting.
Det är synd och tråkigt. . .


Men det sjukaste är du. 15 års vänskap har du kastat rakt åt skogen. Som om det inte vore värt nånting.
Du ville träffa min son och sen för att jag och han bråkar så har du inte hört av dig sen dess.
Galet.
Hur kan man slänga bort 15 års vänskap utan att ens blinka.
Det som har hänt är det sjukaste.
Kan fortfarande inte förstå det.
Vi brukar skratta åt det nuförtiden för det finns inget annat att göra.
inombords dör jag , för varje gång jag blir påmind dör jag lite till inombords.
det är helt sjukt.
Folk brukar säga " det är sånt som bara händer på film "
Ja och i mitt liv.
moa sa alltid förr att mitt liv är som en dokusåpa.
Förmodligen då det har hänt dom sjukaste grejerna man någonsin kan föreställa sig.
Inte konstigt att jag är så förstörd som jag är....

Som tur är har jag min son nu.
Och dom som inte vill vara i vårt liv dom slipper.
Men det finns faktiskt vissa som jag hade önskat vore en del av vårt liv.
personer jag aldrig hade velat uppleva detta utan egentligen..
men men....


Over and out / Denice

Människor som inte har lika lätt för att tex gråta.
Människor som inte visar när dom blir sårade.
Människor som helt enkelt inte visar känslor.
Dessa människor har jag en tendens att glömma bort att jag kan såra.
Jag glömmer bort att mina ord kanske gör ont även i dom.
Att mitt sätt att vara får dom att känna sig illa till mods eller oönskade.
Vilket jag inte tänker på då jag antar att det är ömsesidigt.
Att vi båda känner lika mycket förakt gentemot varandra.
Men tänk om jag bara tagit det för givet.
Att personen i fråga inte alls känner så gentemot mig utan personens beteende egentligen bara handlar om brist på social kompetens.
Alla vet inte hur man ska bete sig och har inte förmågan att avgöra hur mycket av sig själv man kan "bjuda" på i dom olika sammanhangen.
Ibland måste man hålla tillbaka medan man ibland inte ska hålla tillbaka alls.
Detta är något som man måste känna av i varje situation man hamnar i.
Men i alla fall har jag nu märkt att då jag antar att jag inte kan såra en person så tänker jag Heller inte mig för utan kan slänga ur mig saker som jag verkligen inte borde.
På nått sätt så glömmer jag det.
En person som gråter eller berättar för mig att jag sårar med mina ord eller handlingar .
Ber jag om ursäkt och tänker mig för i fortsättningen.
Men en person som inte visar det tror jag automatiskt att jag inte kan såra och därav tycker det är okej att slänga ur mig vad som helst.
Inte okej !

Jag är en person som gråter när jag blir ledsen eller sårad.
Jag kan inte hålla tillbaka mina tårar men jag kan inte Heller tvinga fram dom.
När jag är ledsen så är jag ledsen.
När jag gråter så gråter jag för det gör ont inte för att jag tycker det är kul.

Känslor är svåra att visa.
Det är jobbigt att visa sig sårbar.
Att gråta är väldigt känsligt för vissa.
Att visa sig ledsen.
Vissa ser det som ett tecken på svaghet.
Jag ser det mer som ett tecken på styrka.
Att du vågar visa känslor.
Att du vågar visa dig sårbar.
Att du vågar släppa ut dina känslor.
Att du inte är rädd för att någon ska döma dig.
Även killar måste jag säga.
Jag tycker det är manligt att våga gråta som kille.
Känslor är inte bara något för tjejer och som är förbjudet för killar.
Killar behöver inte vara så "tuffa" alltid.
Att våga visa känslor tycker jag är manligt :)

Bara lite tankar såhär en fredag när mannen min är med vänner och bebis sover :)

Trevlig helg på er / denice

Att folk som följer min blogg är nyfikna nu.

Jag har varit urdålig på att blogga.

Jag skäms nästan.

Jag ber er alla om ursäkt för detta.

Klart att ni är nyfkna.

Inte varit snällt mot er att inte uppdatera när vår finaste pupp kom :)

Men han är här, han kom den 4 November med ett planerat kejsarsnitt då han inte ville vända sig.

Lyckan är total, kärleken är obeskrivlig <3

Han är finast i världen.

Absolut bästa vi gjort, någonsin :)

Kärlek till någon som jag inte ens har träffat ännu.

Hur är det ens möjligt egentligen ?

Det är helt galet.

Att man älskar en person som man egentligen inte vet nånting om.

Som man inte ens vet hur den ser ut.

Helt sjukt men helt underbart <3

Folk är .

Det ska alltid tisslas och tasslas massa bakom andras ryggar.

Folk ska alltid tycka och tänka så mycket.

Folk ska alltid ha en åsikt om allting.

Och jag vet att folk gör och har det även om oss.

Jag vet att folk snackar.

Jag vet att folk tänker massa saker.

Men vet ni vad ? Jag bryr mig inte.

Om ni har något att säga, säg det.

Till mig, till oss.

NEJ vi har inte haft vad några skulle säga "det perfekta förhållandet".

Ja vi bråkar ibland.

Ja vi har varit isär och hittat tillbaka.

Ja vi båda har gjort rätt och fel.

Men vi är tillsammans idag, vi är förlovade och väntar en son.

Varför ?
JO för trots allt så älskar vi varandra så mycket och har vägrat att ge upp.

Ingen av oss har egentligen velat ge upp den andre.

Kärleken har alltid funnits där det är mer allt annat runt omkring som gjort att det blivit som det blivit i perioder.

Men för mig är vårt förhållande perfekt, det finns inget annat jag kan önska mig än det jag redan har.

Sen är alla olika, många undrar säkert hur vi fortfarande kan vara tillsammans osv osv.

Men jag ska berätta det för er.

Att så länge kärleken och viljan finns så ser man till att lösa resten.

Jag ger inte upp så lätt och speciellt inte när jag hittat någon som jag känner så mycket för att mitt hjärta håller på att explodera.

Det är värt alla chanser i världen (dock inte om det skulle handla om tex otrohet, men det har aldrig varit fallet för oss )

Jag vill inte se tillbaka i livet och undra hur saker och ting hade varit om jag hade gett det fler chanser.

Och ångra mig för att jag gav upp.

Jag vill hellre se tillbaka och veta att jag gjort ALLT i min makt för detta ska fungera. 

Sån är i alla fall jag men vi alla är olika.

Så tissla och tassla hur mycket ni vill.

Jag är glad för det jag har idag.

Jag är glad att vi gav det mer än en chans.

Jag är glad att vi tagit oss igenom allting på ett eller annat sätt.

Och jag ser framemot allting som väntar oss i framtiden :)

Och nu till bebisen , haha :)

I måndags var vi på förlossningen för att göra ett vändsningsförsök då vår skrutt är väldigt nöjd med att ligga med huvudet upp och benen ner :)

Vi var osäkra på om vi skulle eller inte skulle göra det.

2/3 vi mötte där inne var väldigt otrevliga.

Men i alla fall så kom överläkaren och prata med oss.

Vi sa att vi var osäkra så han skulle bara känna hur han låg.

Han tar sina händer och trycker väldigt hårt för att känna bebis fötter och försöker därmed rucka på dom.

Sen säger han "Jag tänker inte ens försöka övertala er att försöka vända honom för han ligger så långt ner redan. Chansen att det går att vända honom är inte så stor "

Nej precis vad vi misstänkte då min bebis har legat såhär i minst 7 veckor nu.

Han ligger så bra där så :)

För någon vecka sen när min bm sa till mig att han förmodligen inte kommer vända sig var jag jätte ledsen.

Jätte besviken och kände mig bestulen på en "vanlig" förlossning.

Men jag har haft chans att låta det sjunka in och nu känns det helt okej.

Vi har fått ett planerat kejsarsnitt och har nu fått datum på när dom tar ut skrutten.

Det är helt underbart att ha ett datum, känns helt fantastiskt.

Känns nästan som lite lyx att veta att han kommer då.

Oavsett.

Annars skulle man väntat till bf 8/11 och sen kanske fått gå över 2 veckor.

Nu vet man att vi absolut senast kommer få vår son det datumet.

Så väntan är inte längre än så.

Nu kan man verkligen räkna ner :)

Dock har man inte lika mycket tid kvar som man trodde att man hade så nu är jag lite stressad.

Speciellt när jag har denna hostan ifrån helvetet och förkylningen som begränsar mig.

Jag orkar inte så mycket och kan inte göra så mycket heller.

Och det känns som att det är så mycket som måste göras *suck*

Men jag jobbar sista veckan nästa vecka sen har jag 1 veckas semester innan han kommer :)
Dock har jag en tenta som ska in och skola kvar men men .

Jag är även lite nervös för själva ingreppet.

Jag kommer ju bli snittad och bli ganska begränsad.

Och jag som bara vill njuta av min son.

Jag hoppas att jag är en av dom som ändå mår helt okej.

Så jag kan röra mig och får åka hem .

Hatar sjukhus och hatar att ligga där.

Och framför allt hatar jag att vi fick malmö.

Ystad hade inga tider och jag har inget förtroende för malmö.

Så det ger mig också lite ångest faktiskt.

Men det blir säkert jätte bra.

Jag har lovat mig själv att blir jag så illa behandlad denna gången så kommer jag göra en anmälan.

För det borde jag ha gjort sist.

Och får jag en viss person (Som jag råkat få 2 ggr) så kommer jag inte fixa det då jag verkligen inte klarar av henne.

Men men bara till att räkna dagarna nu för nu är skrutten snart här.

Vår älskade lilla son, jag är så nyfiken på dig så det är galet.

Oavsett vad vet jag att du kommer vara helt perfekt och vi kommer vara världens lyckligaste som fått dig <3

Over and out / Denice Sölvgren Lundahl

Har jag inte varit jätte känslig.
Jag har väldigt lätt för att gråta, gravid eller ej.
Men detta är andra dagen nu som jag bara vill gråta.
När jag tänker på att det bara är 5 veckor kvar tills vår son är beräknad så tränger tårarna fram.
Snart är han här.
Snart är vi en familj.
Snart är vi tre.
Känns helt overkligt att jag redan varit gravid i 35 veckor.
Helt galet.
Jag vet att man behöver 9 månader på sig men jag är mer än redo att träffa dig nu.
Hur ser du ut vår skrutt ?
Är du lik mig eller din pappa ?
Eller är du lik oss båda ?
Har du hår ?
Vilken färg ?
Hur mycket väger du ?
Hur lång är du ?
Men inget av det spelar någon roll för i mina och din pappas ögon är du perfekt oavsett.
Du är så efterlängtad.
Du är vårt mirakel.
Som mina tårar rinner.
Jag är så glad, så lycklig och jag känner mig så oerhört tacksam.
Om fem veckor är jag mamma jag kan inte fatta det.
Det går inte att beskriva med ord hur jag känner.
Låt nu dessa veckor gå snabbt för nu vill jag verkligen få träffa vår skrutt <3

Någon frågade om jag kunde lägga upp bilder på magen så här kommer lite bilder :)
( Tror jag kommer sakna magen och allt liv där inne sen när skrutten kommit ut haha )

Kärlek och respekt / Denice Sölvgren Lundahl