Jag tror att vi haft tusen stycken . . .

Jag kan inte ens räkna hur många gånger vi lovat varandra att aldrig mer ses eller höras.

Jag kan inte säga hur många gånger vi sagt att det var absolut sista gången, svurit på allt att det aldrig kommer ske igen.

Men ändå fortsätta historian att upprepas, om och om och om igen.

Vi går vidare, finner andra, gör annat och lever två helt skilda liv men ändå så lyckas vi alltid hitta tillbaka.

Jag vet inte vad som gör det eller varför det sker överhuvudtaget men det finns någon som gör att vi ALLTID bryter löftet om att aldrig mer ses eller höras.

Det kan ta dagar, det kan ta veckor, det kan ta månader men vi hörs alltid igen.

Jag tror du hör av dig när du inser att jag faktiskt gått vidare, funnit någon annan och inte längre bryr mig om dig.

Då kommer du.

För även om vi inte kan vara med varandra så kan vi på något sätt inte vara utan varandra.

Du kan inte överlåta mig till någon annan.

Som du själv sagt flera gånger Jag är fortfarande din..

Det är i alla fall så du ser det.

Och ja jag är väl lite likadan.

Jag vill ha det jag inte kan få.

När du ber på dina bara ben , gör allt för mig och verkligen är sådär super gullig då bryr jag mig inte.

Då inser jag att det aldrig hade gått för mitt hjärta är inte där.

Men när du vänder på klacken så blir du som en tävling och jag bara MÅSTE få vinna.

Varför ? Ingen aning faktiskt.

Och jag har verkligen insett det nu.

Jag är ledsen att det skulle ta sån tid och att allt gammalt skulle behövas dras upp.

Men jag kan nu vända på klacken med ett leende på läpparna och utan minsta saknad.

Ja du är en bra vän, jag gillar att dela saker med dig, vi kan diskutera osv men det är också allt.

Jag hör inte hemma där, du är helt fel person för mig.

Jag vet ju innerst inne om att jag inte behöver tävla för om det så går veckor, månader kanske till och med år så kommer du ändå att höra av dig en dag.

Du saknar , tänker och längtar.

Även när du var upptagen så sa du att det var helt sjukt så mycket du tänkte på mig.

Att du visste att jag passade in mycket bättre.

Det finns så mycket du sagt och bevisat men jag orkar inte skriva allt.

Och jag är inte ute efter någon reaktion heller för den delen.

För jag bryr mig helt enkelt inte längre :)

Jag har det så mycket bättre utan dig och alla intriger så jag avstår hellre.

Ja vi har haft fantastiska stunder men jag hade aldrig kunnat leva med den ständiga oron.

Jag vet att du aldrig kan säga det och aldrig sagt det men jag vet att vi inte har någon framtid med varandra.

Tyvärr..

Du kommer alltid vara speciell, vi har fina minnen ihop men mer än så är det inte och kommer aldrig mer bli.

Jag kan inte lova att vi aldrig mer kommer ses eller höras för vi vet båda att det löftet är meningslöst.

Oavsett om vi gått vidare har vi alltid pratat med varandra lite då och då.

Kanske på ett sätt vi inte borde men det är helt enkelt vi.

Vi behöver en liten dos av varandra ibland oavsett om det är fel..

Tyvärr..

Men jag tänker inte sjunka till den nivån som någon har tagit det till.

Och vet ni varför ?
För jag behöver inte skriva massa skit och snacka massa skit för bevisa saker för mig själv.

Jag vet vart jag har dig oavsett.

Hade jag varit arg,sårad , ledsen ,osäker eller känt mig hotad så kanske jag också hade betet mig likadant.

Men jag orkar inte ens lägga min energi på det när jag inte känner något utav ovanstående.

Det finns mycket du inte vet och aldrig lär få reda på.

Men du mår bättre av att bli förd bakom ljuset, tro mig :)

I alla fall har jag insett att det var bara för ATT.

För bevisa för mig att jag kunde få det igen och det fick jag.

Och nu när jag är nöjd så lämnar jag det bakom mig :)

Gör vad du vill med ditt liv, följ ditt hjärta, välj dina vägar.

Gör misstag, bli sårad, försköna sanningen.

Sträva efter vad du nu än vill sträva efter.

Bara du vet vad du vill.
Så du inte blundar och dagen du öppnar dina ögon så är det försent :)

Neej nu får det vara nog..

Skrev dag 28 som sista.

Resten hoppar jag över och nu återgår jag till att blogga som vanligt igen :)

Over and out / Denice Sölvgren Lundahl