Tro det eller ej men jag kan känna din ilska, din frustration, din smärta och din panik.

Jag kan se tillbaka, återuppleva det inne i mitt huvud och fortfarande känna hur det kändes just då.

Ilskan finns där bara precis i början, då alla tecknena blir så klara att man inte längre kan blunda för dom.

Sen kommer frustrationen av att vilja prata med en person som inte vill prata.

Vilja konfrontera personen och få höra sanningen men allt man får är att personen ignorerar eller nekar.

Trots att man vet att i samma sekund som personen vågar stå för sina handlingar och vara ärlig så kommer det kännas som att ens hjärta slåss i tusen bitar så vill man ändå höra sanningens ord.

Även om man vet att i samma sekund som dessa ord blir verkliga så förstörs allting och ingenting kommer någonsin bli som förr igen.

Men ändå suktar man förgäves efter sanningens ord trots att man egentligen redan har sett alla tecknena men som man valt att blunda för,

så behöver man ändå få det bekräftat.

Långt om länge när det äntligen blir bekräftat då kommer dagar av smärta och tårar och ett flertal sömnlösa nätter.

Smärtan som gör så ont att man kan känna den i varje liten del i kroppen, en smärta som får hjärtat att slå så hårt i bröstkorgen på en och tårar som aldrig slutar rinna.

Dagarna,nätterna, tårarna och smärtan blir olidliga.

Allt utvägar som kan få ett slut på detta blir en möjlighet och alla möjligheter blir en utväg.

Paniken finns där hela tiden, alla frågor , all väntan, alla tecken, alla osägda svar, alla sägda svar, allt skapar panik inombords.

Men det dröjer ett tag innan paniken om att aldrig mer få uppleva det igen, aldrig mer få känna det man en gång känt, aldrig mer få fortsätta bygga på det som man redan hade börjat bygga på igen kommer.

När den paniken kommer blandat med saknaden och längtan så försvinner ilskan och man kan endast se det underbara.

Och det är då styrkan måste komma in, det är då som man måste vara bestämd och inte ge efter.

Annars har man gjort allt det andra förgäves och tvingas att gå igenom det mer än en gång.

Men hoppet är det sista som lämnar människan och därav hoppas man på en förändring.

En förändring som aldrig kommer ske och när man inser det så faller man ännu en gång ner till botten och har ingen aning hur man skall ha ork eller styrka till att ta sig upp igen.

Förnuftet vet bättre men det hjärtat känner är så starkt.

Och hjärtat kommer i slutänden alltid få styra över förnuftet.

Man tror att det är svårare att släppa än att ge det en ny chans.

Men det är mycket svårare att ta sig upp när man faller till botten än att släppa när man redan gått igenom det värsta.

Och även om man kan förlåta så kan man aldrig glömma.

Så det krävs mer styrka att försöka igen och få det att fungera än att fortsätta gå vidare när man redan kommit en bit. . .

Jag vet exakt hur du känner och därför kan jag säga att ta denna jobbiga perioden och gå vidare istället för leva kvar i drömmen.

Lever du kvar i drömmen och låter mer tid gå så kommer smärtan bara bli ännu värre när verkligheten ännu en gång uppenbarar sig.

Vet hur svårt och jobbigt det är men att gå vidare är något av dom bästa beslut jag tagit i mitt liv.

Nu slipper jag allt av det ovanstående och mår mycket bättre utan denna personen.

Det är helt enkelt inte värt det .

Låt det inte ta lika lång tid för dig att inse det som det tog för mig  . . .