Känt någon slags av panik eller ångest över att jag inte har åstadkommit något med mitt liv.

Jag har inte räddat världen eller gjort en insats som är större än det vardagliga.

Jag har inte utfört något stort och viktigt.

Jag har inte ens pluggat så jag har någon bra utbildning att luta mig mot.

Men för att jag inte har räddat världen , gjort en stor insats för något jag brinner för eller pluggat så har jag inte åstadkommit något ?

Ibland känner jag så.

Känner mig helt värdelös.

Men jag har te.x pluggat för jag har verkligen INGEN aning vad jag ska plugga till.

Jag vill inte plugga bara för att plugga, så mycket gillar jag inte att gå i skolan.

Men däremot jobbar jag alltid och hela tiden.

I vissa perioder mer, i andra mindre.

Men jag tar hand om mina små änglar på dagis, varje dag.

Är där för dem när dem är ledsna, glada, behöver närhet och kärlek.

Jag ger dem hela mig till 110 % 8 timmar om dagen 5 dagar i veckan.

Om helgerna tar jag hand om kunder på Maxi, ser till att dem är nöjda och försöker göra allt jag kan för göra dem till lags.

Om nätterna på helgerna så roar jag folk medans dem antingen spelar bort pengar eller vinner pengar.

Jag försöker alltid bjuda på mig själv och vara snäll och trevlig :)

Men klart jag vill göra något större, klart jag en dag vill plugga till något jag brinner för.

Jag ÄLSKAR ju barn och jag ÄLSKAR att ta hand om dem, vara med dem , pussa och kramas med dem :)

Trösta dem, få dem att skratta, göra dem till lags och alltid försöka göra det bästa möjliga för alla parter.

Älskar att se dem utvecklas, förändras och till och med vara med och förändra dem.

Men NEJ jag vill inte plugga till förskolelärare men sen samtidigt klarar jag inte av att lämna mina barn.

Jag vill ju jobba med dem.

Åh vilket dilemma :(

Därför jag fastnat lite där, för jag förmår mig inte att lämna dessa små liv.

Som min älskade svans idag, innan när hennes mamma kom så glömde hon mig.

Men idag så hör jag " Någon vill säga hejdå till dig"

Och denna underbara flicka kramar mig hejdå innan hon går hem med sin mamma.

Hur ska jag klara mig utan det ?

Det går inte alltså, jag kan inte...

Så säg mig har jag inte åstadkommit något i mitt liv ?

Kanske har jag inte följt alla ramar, alla linjer och alla vägar som det är meningen att man ska gå.

Men jag har följt mitt hjärta och gått den vägen som får mig att må bäst.

Jag har jobbat för mina pengar sen jag tog studenten, jag har alltid haft arbetsvilja och jag har det än idag.

Jag vill jobba, hade inte kunnat förmå mig att ligga hemma varje dag.

Jag MÅSTE jobba, mer eller mindre.

Men däremot hade jag aldrig klarat att jobba nånstans jag inte trivs.

Så därför jag klarar galant att jobba på mina tre jobb för jag trivs och gillar alla tre :)
Så jobba är något jag alltid kommer göra men däremot så kommer jag inte jobba heltid när jag får barn.

OM jag inte ABSOLUT måste !

Men då handlar det inte om att jag inte har arbetsviljan utan att jag har något så värdefullt hemma så att jag vill spendera så mycket tid jag bara kan med mitt eller mina mirakel :)

Och när dem är små växer dem så snabbt och då vill jag ha så mycket tid hemma med dem jag bara kan :)

Så jag inte missar allt för mycket...

Men en dag så hoppas jag att jag kommer på vad jag vill göra med mitt liv.

Och jag hoppas på att jag en dag gör något större än bara det vardagliga.

Uträttar något stort och betydelse fullt :)

Vad vet jag inte men det är något som jag strävar efter i alla fall :)

Har bara ångest över att jag är 21 , nästa år 22 och har fortfarande inte kommit på vad jag vill göra.

Ja jag vet att jag har hela livet på mig, flera flera flera år.

Men sen är jag en av dem som tycker att bilda familj är viktigare än karriär.

Och då känner jag lite mer press att börja plugga, bestämma mig för vad jag vill göra osv.

Men det kommer väl, får jag hoppas i alla fall.

Jag blir ju inte yngre precis , haha ;)

Men allting ordnar sig, det gör det alltid.

Som jag brukar säga "Tiden får avgöra" :)

Im ouuuuuut / Denice Sölvgren Lundahl