Dig.

För att jag vet att jag alltid kan det.

Jag vet att det spelar ingen roll när, var , hur eller varför så finns du alltid där för mig.

Du är den som alltid lyssnar på vad jag har att säga.

Och jag kan berätta vad som helst för dig.

Ibland berättar du det för hela världen men ibland håller du det fakiskt för dig själv.

Men det gör inget eftersom det valet är ju faktiskt mitt egentligen.

Men du ser aldrig ner på mig för vad jag säger, tycker eller har gjort.

Du dömer inte mig och påpekar hur dum jag varit om jag har handlat fel.

Du tittar inte på mig annorlunda och du behandlar mig alltid på samma sätt.

Du ger mig inga råd och inga svar.

Du säger inte emot mig eller håller med mig.

Du blir inte heller sur om du inte hör ifrån mig på flera dagar eller om jag skulle råka glömma bort dig för ett slag.

Men däremot finns du alltid där för mig och är alltid tillgänglig, natt som dag.

Du står troget vid min sida och du ger dig aldrig av.

Så nu ska jag lätta mitt hjärta för dig min kära blogg :)

Jag vet inte varför men jag har en tendens att inte vilja visa mig svag.

Inte vilja skriva om att jag mår dåligt, är ledsen eller när hela min värld har rasat samman.

Det har hänt att jag skrivit om det men gångerna är nog få.

Jag vill inte sitta och beklaga mig massa men tro mig även jag får nog någon gång.

Och nu är jag bara så fruktansvärt trött på allting :(

Jag lider av en sån fruktansvärd otur och jag har fått nog.

I alla mina år har folk konstant sagt till mig " Men Denice det kommer vända snart. Jag lovar dig. "

Men det vänder ALDRIG !!!!!

Så snälla sluta säga så nu , tack :)
Jag är 22 år gammal och min otur håller i sig.

Inte ens den värsta stormen hade kunnat rubba den.

Ja klart att saker går min väg ibland.

Men det är precis som att ifall en sak går min väg så måste jag ha 10 motgångar efter det.

Som om jag inte förtjänade lite tur, lite lycka, något utöver det vanliga.

NEJ då blir jag bestraffade med en rad full av olyckor och GÄRNA allt på en och samma gång.

När solen börja titta fram i mitt liv och börjar lysa på mig.

Kommer det alltid snart fram ett stort åskmoln.

Solen blir aldrig långvarig.

När jag börjar se ljuset i tunnel står snart någon för ljuset och kvar återstår mörkret.

Om dörren öppnas en liten bit och en glimt av ljus uppenbara sig.

Så smälls den snart igen och hoppet försvinner.

Det är alltid samma sak och det har alltid varit så.

Jag vet att alla runt omkring vill inbilla mig motsatsen men jag vet ju hur det är.

Och det känns så himla orättvist ibland.

Jag älskar att jobba men som alla andra så jobbar jag även för att få in min lön varje månad.

Jag vänder ut och in på mig själv för att få det att gå ihop så jag ska kunna jobba så mycket jag bara kan och orkar.

Jag har hållt på såhär väldigt länge.

Egentligen enda sen jag började jobba för 3 år sen.

Men nu sista året har det varit väldigt intensivt, då jag mer har kraven att jobba dom tider jag får/fått.

Jag kämpar och slitar som ett djur.

Ibland får jag inte ens sova som jag ska.

Och när jag väl får det så kan jag inte.
För jobbet har förstört det för mig.

Jag har pengar och jag kan göra saker som jag vill göra.

Jag ÄLSKAR att ge bort saker så jag ger mer än vad jag köper till mig själv.

Det jag unnar mig själv är att resa eller göra saker med mina vänner.

Åka iväg och kanske festa ibland.

Och varje månad försöker jag spara så mycket jag bara kan.

För att jag ska ha och ta av när det händer något.

Och varje gång jag lyckas med detta så åker jag på något (oftast bilen)

Som går på flera TUSEN kronor och sen är det kört.

Det är så JÄVLA tråkigt.

Jag har under 3 år med körkort haft 4 bilar.

Därav 3 stycken har klyddat eller varit fel på.

Jag ljuger inte om jag säger att jag la 20.000 kr sammanlagt på min förra bil FÖRUTOM det jag köpte den för.

Och den hade jag nog inte ens i ett år.

Plus fick vi aldrig rätsida på den så det slutade med att vi fick sälja den.

Och vips så förlorade jag MINST 30.000 kr på mindre än ett år. 

Jag vet inte vad det är med mig och bilar men jag lyckas fan aldrig hitta en bil UTAN att lägga ner massa med pengar på den...

Jag ljuger nog inte om jag säger att jag lagt ner 100.000 BARA på bilar.

Däremot min syster med världens tur har haft 1 bil som hon fick av pappa när hon tog körkort.

Och tror hon sammanlagt lagt ner 5000 kr på den bilen och det är allt.

Och hon hade den nog i 3 år i alla fall.

Men det är inte bara bilar, det är MASSA annat också.

Och jag blir så trött.

Antingen måste jag lägga ut massa pengar eller så går det bara åt skogen ändå.

Turen vill helt enkelt inte hålla sig på min sida.

Är jag en så hemsk människa så jag inte förtjänar mer ?

Eller bättre för den delen ?

Det frågar jag ständigt mig själv.

För människor som är riktigt ELAKA mot andra.

Leker med folks känslor och behandlar folk illa.

Har på något sätt  en himla massa tur ändå.

Allting går deras väg i slutänden och dom lyckas alltid få det dom vill ha.

Jag kan inte förstå det.

Trodde att ju snällare man är, ju bättre människa man är ju mer blev man belönad.

Men istället verkar det faktisk vara precis tvärtom.

Jag blir straffad gång på gång på gång medans DU får allt att gå PRECIS som du vill.

HUR ÄR DETTA MÖJLIGT ?!

Missförstå mig inte nu...

Jag är inte guds bästa barn.

Jag har också dåliga och negativa sidor, absolut.

Det har alla människor men all den här oturen tycker jag faktiskt inte att jag gjort mig förtjänt av.

Jag börjar tappa lusten att kämpa för saker och ting när det ändå går åt skogen i slutänden i vilket fall.

Jag börjar bli rädd över att vara glad och lycklig för då vet jag att alldeles snart slår blixten ner ifrån klar blå himmel och får mig att ångra att jag hade byggt upp ett hopp...

I mitt liv har det alltid funnits en sak som jag önskat mig.

En sak som jag alltid velat ha.

En sak som jag i stort sätt hade offrat vad som helst för.

Och det verkar också vara EXAKT den saken som jag ABSOLUT inte kan få.

Oavsett hur mycket jag ger, hur mycket jag försöker eller hur mycket jag kämpar.

Det går bara inte helt enkelt..

Däremot har jag 3 jobb, vissa har inte ens ett.

Så det är jag väldigt tacksam för :)
Jag trivs också väldigt bra på mina jobb och det är jag också väldigt glad för :)

Så allt är inte negativt.

Men när man kämpar , kämpar och kämpar och ändå stupar allting bara.

Så känns det faktiskt helt meningslöst och hopplöst att ens fortsätta.

Man tappar lusten helt enkelt.

Jag gillar motgångar, absolut.

Annars kan man inte glädjas åt medgångarna.

MEN ibland blir det för mycket och att allting alltid sker samtidigt är fruktansvärt jobbigt.

Och det sker också alltid när man börjat tro att allting håller på att ljusna.

Så klart att hoppet dör då och allting känns värdelöst.

Men för varje gång jag dras ner, för varje gång jag faller till marken, för varje gång någon sparkar på mig, sårar mig eller drar ner mig.

Så reser jag mig upp och är starkare än förut. 

Även ifall det känns allt tyngre och tyngre för varje gång man faller.

Så blir man bara starkare av att ännu en gång resa sig upp igen.

Jag är bara rädd för att tillslut är man så nerslagen och ärrad att man ändras.

Man tappar tro,hopp och tillit för människor och allt runt omkring.

Så det slutar med att man är en hjärtlös människa utan hänsyn till andra människor.

Inget medlidande utan så fullt upptagen med sig själv.

Man börjar tro att det som är rätt är fel och det som är fel är rätt.

För man ser hur människor som behandlar andra illa blir belönade medans människor som gör allt rätt, följer alla regler och normar blir straffade.

Tillslut vet man nog varken in eller ut längre..

Men jag vet att jag har förändrats och blivit annorlunda.

Men blir jag sämre än den jag är idag så vet jag inte längre om jag står ut med mig själv...

Förlåt alla mina nära och kära för att jag är den jag är.

Förlåt om jag försummar er, tar er för givet eller kör över er.

Det är inte min mening.

Jag älskar er och är väldigt tacksam för att ni finns.

För att ni älskar mig för den jag är och står ut med mig i med och motgång.

För att ni alltid står vid min sida och finns där för mig.

Utan er hade jag aldrig klarat mig.

Aldrig någonsin.

Jag saknar Nora och jag saknar Moa.

Moa var den jag kunde prata om min otur med eftersom hon också drabbats av den.

Hon hade också en väldig otur.

Fast hon är en så fin människa.

Moa är en av få människor jag känner som jag ALDRIG skulle kunna tänka mig såra en annan människa med flit.

Moa var ett otroligt stöd för mig och en väldigt väldigt fin vän.

SÅ alla ni som fortfarande har henne i ert liv, ta vara på henne.

Det önskar jag att jag hade gjort.

Men tillslut stod hon helt enkelt inte ut med alla mina inre problem som gick ut över alla andra.

Hon orkade inte se mig ledsen och sårad. 

Och FÖRLÅT jag vet än idag att jag gjorde fel.

Och jag ÖNSKAR att det inte hade särat på oss.

Men jag måste tro på att det fanns en mening..

Du är en ängel Moa, du har ett hjärta av guld.

Och även om du aldrig kommer läsa detta så vill jag att hela världen skall veta det.

Alla ni som har Moa i ert liv är väldigt lyckligt lottade människor och jag avundas er till tusen.

Hade jag kunnat få tillbaka henne hade jag kämpat till tusen...

Förlåt än en gång...

Nora, dig får jag aldrig tillbaka.

Du svek mig.

Jag kan fortfarande ligga och tänka på den fina vänskap vi hade och gråta mig till sömns.

Häromdagen hittade jag ett kort du hade skrivit.

Du gav mig pris för världens bästa kompis.

Jag saknar dig och det kommer jag nog alltid göra.

Jag är inte arg eller sur.

Jag är besviken, ledsen och sårad.

Trodde aldrig du skulle göra såhär mot mig.

Och mitt hjärta blöder ...

Ditt svek har verkligen tagit mig riktigt hårt..

Men en dag kanske jag också kan göra som du, bara vända ryggen och gå.

Men den dagen har inte kommit till mig än . . .

Och så har vi dig.

Jag vet inte vart jag har dig längre.

Känns som att jag måste akta mig.

Tror du gett mig en varning nu och inom kort sticker du nog kniven i min rygg.

Och jag tror inte du gör det snabbt och hårt.

Utan LÅÅÅNGSAMT och smärtfullt.

Vi får se om jag har rätt.

Alla planer som jag byggt upp, har nu rivits ner.

Det är inte längre möjligt och blir förmodligen inte på ett bra tag heller.

Så nu är jag tillbaka på ruta 1 igen precis som vanligt.

Efter ett samtal på mer än en timme ska jag nu låta dig vila.

Du har även denna gång liksom så många gånger förr lyssnat på mig.

Du har inte sagt ett ljud, inte avbrytit mig, inte tyckt jag var jobbig eller försökt få mig att sluta.

Du har bara funnits där.

Så tack igen bloggen för du finns :)
Dig behöver jag, haha...

Kommer bli underbart att få komma iväg i helgen.

Tror det kommer bli riktigt bra :)

Bara dagen kvar imorgon sen en hel helgs vila och äventyr , wihoo :) 

 

Snälla snälla snälla skänk mig LITE LITE tur imorgon TROTS att det är fredagen den 13...

Tack :)

Im ouut / Denice Sölvgren Lundahl