Jag har tagit avsked många fler ggr än vad jag har velat. Ibland gör man det för man måste, ibland av rimliga skäl, ibland gör man det för andras skull men det gör inte mindre ont för det.

Men man får inte gå och vara rädd för att ett avsked skall ske för det kommer säkert ske många gånger till.

Ett avsked kan vara början till något nytt och oftast är ett avsked också den bästa lösningen.

Ett avslut kan leda till något bra medans en fortsättning hade fortsatt leda till en sämre väg.

Beslutsångest !

Ja har en fruktansvärt beslutsångest..

Vet inte hur jag ska göra.

En del av mig vill jätte gärna, en del av mig är lite små rädd och en del av mig är jätte spänd och exalterad...

Men ska jag göra det så väntar mycket slit i 2 veckor.

Och jag vet inte om jag har orken ?
Jag har velat detta länge, sagt det länge.

Och nu när det kan bli verklighet ska jag då fega ur ?

Ska jag då bara strunta i det och ta den enkla vägen ut ?
För att jag kommer vara sjukt nervös och inte veta vart jag ska gå, vad jag skall göra, hur bra /dåligt jag kommer prestera ?

Man måste ju våga för att vinna !

Och våga gör jag, jag älskar nya utmanningar som får mig att växa som person.

Jag har redan växt något så fruktansvärt mycket på bara 3 år.

Men finns en bit kvar och detta hade tagit mig ännu en bit på vägen.

Men orken? Vad gör jag om orken sviker mig ?

Och dom få personer i min omgivning som blir lite smått lidande ?

Kan jag leva med ett litet dåligt samvete för ett gott syfte ?
Eller känns det som en alldeles för stor uppoffring ?

Den är inte stor men jag kommer inte kunna delta under hela din dag + kväll.

Och det känns inte bra, kommer dock inte missa hela men händer bara en gång i livet så borde jag inte då vara där ?

Jag vill men usch vilket svårt val :(

Sumpar jag detta nu kanske jag aldrig får chansen igen och det känns som det behövs just nu också.

Snälla någon, hjälp mig att finna svar på denna gåta.

Ge mig ett svar eller helt enkelt bara ett medgivande .

Tiden får avgöra . . .

En kille sa att jag borde söka till paradise hotel och jag har faktiskt funderat på det.

Kul utmaning faktiskt plus en resa utomlands :)
Det är ju aldrig fel..

Lär ju vara ganska utmanande med kameror överallt och man får tänka på vad man gör osv.

Men tror du glömmer dom ganska snabbt.

Vår skola hade kameror och alla dörrar och fönster var av glas, så alla såg allt.

Och det glömde man skit snabbt och med tiden var det allt fler och fler som stod och skratta åt våra galna saker vi hitta på där inne.

Men men tror inte jag hade haft så stor chans att komma in om jag hade sökt.

Men det trodde han dock..

Haha nja vi får väl se. . .

Minnena kan aldrig försvinna men dom bleknar med tiden . .

Precis som känslorna  . .

Im ouuuut / Denice