Det hände, det som inte fick hände, det hände. Jag föll, jag föll något så hårt att jag knappt trodde det var möjligt.

Jag försökte faktiskt hålla mig, försökte att inte släppa in dig. Försökte att inte låta känslorna få styra och hålla dig på avstånd.

Och det fungera för ett slag. Men ju mer tiden gick och ju mer tid jag spendera med dig så innan jag ens visste ordet av det så var jag fast. Fast som aldrig förr. Jag försökte slita mig loss men ditt grepp om mig var för starkt. Jag hade inte krafter nog att bryta mig loss ifrån ditt fasta grepp.

6 underbara månader var vi upptagna med varandra i vår egna lilla värld. Väntade på att tiden skulle föra oss samman och ge oss tid till varandra.

Men ingen kunde ana vad som skulle ske och sanningen bakom den stora lögnen slog ner som en blixt från klarblå himmel.

Slaget tog hårt och hjärtat slogs i tusen bitar. Hjärtat smärta något så fruktansvärt mycket och hjärnan försökte få ihop dom olika pusselbitarna till ett fulländat pussel. Men varje gång hjärnan skulle sätta ihop två bitar så passade dom inte. Det fanns inte en enda pusselbit som passade ihop med en annan.

Det fanns ingen förklaring, inget logiskt svar på alla frågor som snurrade runt inne i huvudet.

6 månader av kärlek som egentligen var uppbyggt på en enda stor lögn ? Vart enda ord, var enda handling, var enda känsla, var inget annat än en lögn. Det som hade tagit 6 månader att bygga upp tog 2 sekunder att riva ner.

Det kändes så overkligt, som en dröm eller en film. Aldrig förr hade jag trott att det verkligen kunde ske i det verkliga livet men nu hade jag fått det bevisat.

För hur mycket jag än önskar att det vore en dröm eller en film så försvann inte det faktum att det verkligen hade hänt på riktigt. Det var inte så att jag kunde blunda för ett slag, somna till och sen vakna upp och så var allt som vanligt igen. Eller att jag bara kunde spola tillbaka och allt skulle vara ogjort.

Nej det som skett hade verkligen skett oavsett hur overkligt det kändes.

Jag föll till botten och hade ingen aning hur jag skulle ta mig upp igen.

Alla utvägar blev en möjlighet och alla möjligheter blev en utväg. Tårarna var många och nätterna var långa. Sömnlösa nätter, ingen aptit, ingen lust, smärta i bröstet som vägra ge med sig och tårar som inte ville sluta rinna. Allt pga dig.

Hur kunde du ?! Hur kunde du göra så utan att tänka på konsekvenserna ?
Eller konsekvenserna hade kanske ingen betydelse för dig ? Det var ju inte du som fick gå igenom ett helvete pga dina val.
Det var inte du som fick leva i en dröm som egentligen bara var en lögn. Du valde det ! Jag fick lida för dina handlingar. Jag blev drabbad och sårad för du gjorde ett dåligt val. Är det rättvist ?

Undra om det någonsin slog dig ? Ifall du någonsin fundera över detta ? Ifall du någonsin kände medkänsla och fick skuldkänslor för att du sårat någon annan så mycket att den personen föll till botten och var tvungen att resa sig med sina egna två ben och försöka glömma det som skett och gå vidare med sitt liv?
Bara du som vet. Precis som det bara är du som vet varför du valde att göra som du gjorde och vad som egentligen var äkta !

Du hade egentligen inget bra att säga till ditt försvar, en puss på pannan och ett förlåt.

Men det gjorde så ont i mig att du aldrig kommer förstå. Du kommer aldrig kunna föreställa dig smärtan som jag gick igenom. Vilket helvete jag hade för att inte falla tillbaka och vara med dig igen. Trots att saknaden var så stor och längtan var så stark.
Och innan jag visste ordet av det börja du höra av dig igen och jag försökte vara stark.
Men tillslut svek mitt förnuft mig och hjärtat fick bestämma. Inom kort var det du och jag igen. Jag ställde krav för jag hade ingen ork att gå igenom allting igen och du var villig att följa mina krav. Du gjorde allt annorlunda och försökte bevisa att du ville vara med mig.

Jag var hos och med dig nästan alltid, vi var tillsammans hos dina nära och kära, mina nära och kära och jag ville aldrig lämna din sida. Det har jag aldrig velat. Har aldrig velat vara ifrån dig, har alltid velat vara dig nära alltid och hela tiden. Fanns inget bättre än att somna tätt intill dig om kvällen och vakna med dig vid min sida.

Fanns inget bättre än bara få vara dig nära och kyssa dig flera gånger om. Du var så fin, i mina ögon var du det finaste som fanns.

Trots allt som hade hänt så fanns det så mycket känslor som bubblade inom mig. Jag var glad i din närhet, lycklig och fanns inget bättre än att du var min. Bara min ! Men du var aldrig min, jag var aldrig den enda för dig.
Och ännu en gång fick jag det bevisat. Jag förstod att något var fel när du ändrades och blev som en helt annan person.

Men jag ville inte inse det, jag ville inte förstå för. . .

Men när vi låg tätt intill varandra och tårarna föll ifrån bådas kinder då förstod jag att något var fel, för varför lämnar man annars någon man är tillsammans med om man bryter ihop och börjar gråta när den personen rör vid en ?

Den kvällen var hemsk, full av tårar och ett avsked som egentligen ingen av oss ville ta.

Då kan man egentligen fråga sig varför ?

Det gjorde jag också ett litet slag efteråt innan det klargjordes för mig. Ännu en gång slog sanningen hårt och jag var starkt besluten om att denna gången skulle jag inte falla tillbaka. Jag klara mig utan dig, jag behövde inte dig.

Dina ord, dina tårar , jag ville inte lyssna, ville inte se. Men hur lätt var det när du satt rakt framför mig och tårarna föll ner för din kind ? Du öppnade dig och tala från hjärtat. Jag ville tro att orden var äkta men någonstans inom mig visste jag att inte ett enda ord var sant
.

Ändå satt jag där i flera timmar , såg dig gråta och lyssna på dina tomma ord. Det gjorde så ont inom mig att se dig så ledsen. Jag var bara tvungen att ta dig till mig och lägga mina armar om dig. Jag var tvungen att få känna dina läppar emot mina och för en stund bara låtsas som att inget annat existera.

Men hur fel var inte det utav mig ?

Du hade gått vidare, jag hade gått vidare.

Jag hade lovat mig själv att aldrig mer, aldrig mer skulle jag ge efter för dig. Och du hade en annan flicka nånstans i närheten som inte hade en aning om vad som skedde bakom dina stängda dörrar.

Det var fel på alla sätt och viss men ändå kändes det så rätt just då. Innerst inne visste jag att jag skulle få ångra att jag gav mig själv till dig ännu en gång men jag kunde inte motstå.

Jag kunde inte vara i din närhet utan att få vara dig nära. Jag kunde inte längre låtsas att allt var bra utan dig och jag aldrig mer ville vara med dig. Hela jag, min kropp och mitt hjärta skrek efter dig.

Jag var så fruktansvärt svag för dig. Du var min drog och jag var beroende. Säga nej till dig hade varit samma sak som en rökare att tacka nej till en cigarett när suget är som störst.

Ännu en gång föll jag tillbaka. Vilket jag snabbare än jag trodde skulle få ångra. Jag föll till botten efter att du ännu en gång hade byggt upp ett hopp inom mig och sen tagit det ifrån mig lika snabbt igen.

Jag kämpade mig sakta men säkert upp igen och ännu en gång lova jag mig själv att aldrig mer skulle jag ta tillbaka dig. Men inom mig fanns ett hopp, ett hopp om framtiden.

För visst hade jag sett framtiden med dig. Visst hade jag funderat på hur det skulle se ut för oss när jag hade gått ut skolan.

Och du pratade om framtiden med mig.

Och en naiv del inom mig trodde bara att du behövde tid att mogna, växa upp och sen skulle tiden föra oss tillsammans

Men ändå jag tog mig i kragen och reste mig upp ännu en gång.

Kort senare när tankarna på dig börja snurra inne i mitt huvud igen, saknaden börja göra sig påmind och längtan blev allt starkare, ja då var jag tillbaka på ruta ett igen.
Förnuftet svek mig i detta svaga ögonblick och vi spendera en hel helg tillsammans.
Vi hade lägenheten alldeles för oss själva och jag ville ha dig där.
Jag ville så mycket trots att jag visste att det inte skulle sluta bra.
Du kom och jag njöt till tusen.
Få vara dig nära igen, tätt intill, röra vid dig, kyssa dig.
Åh jag hade saknat dig så mycket.
Finns tusen ord att förklara den helgen jag spendera ihop med dig men jag behöver bara ett : UNDERBAR !

Det man inte vet har man inte ont av ? Är det inte så ?
Jo så är det väl antar jag.
Men sanningen kommer alltid fram och verkligheten hinner alltid ikapp en tillslut, tyvärr.
Jag gick ovetande ett tag och när jag väl fick det svart på vitt kunde jag inte förstå.
Då förstod jag ingenting.
Inte ett enda ord, inte en enda handling, allt blev obegripligt.
Och så var jag tillbaka där jag börja och ännu en gång väldigt förvirrad.
Jag var arg, ledsen, frustrerad och sårad. Som så många gånger förr.
Även denna gången trodde jag att jag hade lärt mig min läxa.
Jag gav upp, mitt hjärta orkade inte mer, jag orkade inte mer.
Det var inte såhär det skulle vara.
Min bild utav kärleken såg inte ut såhär och jag förtjäna inte detta.
Jag tog farväl och gick min väg.

Tiden gick och vi gjorde oss påminda igen. Jag för dig och du för mig.
Som vanligt, när en tid hade gått så kom saknaden och tankarna.
Då var man inte så stark som man trodde längre.

I samma veva som jag skulle ta studenten..
Åh visst hade jag drömt och fantiserat om vårt gemensamma liv efter jag hade tagit studenten.
Då allting kunde bli på riktigt, mer seriöst.
Och du hade alltid sagt det till mig också.
Jag ville inte bjuda dig på min student för jag ville inte att du skulle känna dig
tvingad att vara där.

Jag ville mer än något annat att du skulle vara där MEN jag ville att du skulle vara där utav fri vilja.
Kvällen innan bråka vi, du skulle gå på någon annan student.
Jag visste egentligen om att det var bättre om du inte kom, om du inte var där.
Men du hade byggt upp ett nytt hopp inom mig och jag var besviken för att du inte skulle vara där.
Hörde inget ifrån dig på hela dagen heller och när vi kom av båten och alla mina nära och kära var där, sökte min blick förgäves efter dig.
Men vart jag än tittade och hur mycket jag än tittade kunde jag inte hitta dig.
Du fanns inte, du var inte där.
Jag var ju glad ändå, det var ju en speciell och stor dag men du kunde gjort den bättre.
Mina ögon slutade nog aldrig söka efter dig och tillslut såg jag världens finaste kille gå mot mig och jag gick mot dig.
Nej jag nästan sprang mot dig för just i den sekunden ville jag bara omringas av dina armar och kyssa dig ömt.
Jag var nära på att börja gråta så lycklig jag var.
Åh mitt hjärta, du var verkligen där.
Det var obeskrivligt.
Tänk att du hade lurat mig, tagit kontakt med min mamma och dykt upp där för att överraska mig.
Jag var så glad, så lycklig.
Och jag trodde verkligen att du kom dit för bevisa att du ville vara med mig, att jag var speciellt och betydde mycket för dig precis som du för mig.
Men allt underbart är kort, eller hur ?
Resten av kvällen var toppen, lite smått besviken blev jag då du åkte hem på kvällen.
Och inte insåg jag varför, inte förstod jag ett dugg av vad som försigick.
Jag var ju så förblindad av att du hade kommit dit, vilken gest.
Aldrig att jag skulle se dom svarta fläckarna i denna vita tavla.
Men jo redan nästa dag var jag tvungen att vakna upp ur min sagovärld och tillbaka till verkligheten.
Vad ska man säga, det slog mig hårt ännu en gång.
Det sved till ordentligt. Jag trodde ju på vårt gemensamma liv, att det äntligen fanns möjlighet att påbörja och bygga på vårt liv tillsammans.
Nej det gjorde mer än sved, mitt hjärta slogs i tusen bitar och denna gången hade jag ingen aning hur alla bitarna skulle falla på plats igen.
Det blev bråk, det blev tjafs, det var lögner, besvikelse, tårar och ja gud vet allt.

Blev ännu en gång ett litet uppehåll från den personen som gjorde mig till den lyckligaste personen på jorden men samtidigt den mest olyckliga personen i världen.

Hur kan en person få en att må så bra men samtidigt så dåligt ?
Få en så glad men samtidigt så ledsen ?
Helt ofattbart.

Men som vanligt återvände du till mig och tog mig med storm med alla dina ord.
Åh du var så söt.
Jag utnyttja dina svaghet för mig och bad dig bevisa att du ville vara med mig genom att komma och hämta mig på midsommar.
Din längtan, saknad och vilja var så stark så där stod du snällt utanför och inväntade mig.
Åh den natten var underbar, vi låg tätt intill varandra.
Du var verklig, du låg verkligen där bredvid mig.
Jag kunde röra vid dig, jag kunde kyssa dina underbara läppar, jag kunde andas in doften ifrån dig och jag kunde känna ditt hjärta slå i takt med mitt.
Åh vilken underbar känsla, gud vad jag älska att vara dig nära.
Jag blev alldeles varm inombords, mitt hjärta slog en aning hårdare i bröstkorgen på mig och jag bara njöt, njöt av din närhet.
Det går inte att förklara eller beskriva men att få vara dig nära var något av det bästa för mig.
Att få ligga där i din säng med dig, tätt intill.
Att få somna med dina armar om mig, det var som himmelriket för mig.

Efter den kvällen spendera vi en vecka i sträck ihop.
Vi gjorde allt möjligt ihop.
Vi spendera tid med dina vänner, föräldrar och kolla någon fotbollsmatch.
Underbar vecka, jag njöt till fullo och allting var bra.

Enda tills något kom ivägen och vår perfekta bild vi hade byggt upp slogs i spillror.
Dock dröjde vårt uppehåll inte länge denna gången heller.

Strax efter vår bild slogs i spillror reste du iväg med dina vänner.
Hela veckan längta jag efter dig.
Sakna dig så mycket.
Vi prata med varandra hela tiden under resan, natt som dag.
Du skicka så mycket och ofta du bara kunde.
Och du kom hem vid tolv på natten, jag minns det som det vore igår.
Då körde du raka vägen till Malmö för att hämta mig.
Det var galet, vi körde till en öde plats och mös under den stjärnklara himlen.
Åh jag hade väntat och längtat och nu var du äntligen hemma.
Hos mig, med mig , nära mig.
Åh vilken känsla.

Natten fortsatte hemma hos dig och vi somnade tätt intill varandra.
Jag vakna alltid tidigare än dig, du kunde sova hur länge som helst.
Solen sken och jag var tvungen att dra upp dig.
Sur var du, jätte sur för jag tvinga upp dig så tidigt.
Men gud vad underbart när vi väl kom till stranden.

Då var du bara glad för att jag dragit upp dig .
och det är faktiskt en av mina bästa dagar med dig och så var det nog även för dig.
För när vi stod där på stranden endast iklädda våra badkläder och du stod tätt intill mig och jag kunde känna värmen ifrån din nakna hud så viska du i mitt öra " Detta är den bästa dagen i mitt liv"
Och man kunde höra på din röst hur glad du var.
Den dagen var helt fantastisk.
Vi mös hela dagen på stranden, i vattnet, tätt intill varandra hela tiden.
Och på kvällen bjöd du ut mig och för första gången gick vi ut och åt tillsammans.
Och vi avslutade även denna kväll tätt intill varandra hemma hos dig.
Åh vilken underbar dag,kväll och natt.
Sjukt, hela min kropp spruddla av glädje.
Aldrig har jag varit med om något så fint och underbart.
Jag sväva verkligen på rosa moln och var så lycklig.
Det går inte ens att beskriva för den känslan är något man måste få uppleva.
Och det fick jag med dig, inte bara denna dagen utan många dagar.
Men denna dagen var faktiskt helt fantastisk och du överträffa dig själv.

Men för oss har lyckan alltid varit kort men allt underbart är kort.
Vi har bara fått dessa underbara veckor tillsammans i perioder.
Sen har något hänt och vi har gått ifrån varandra.
Men alltid hittat tillbaka.
Det är så sjukt för på något konstigt sätt är det så underbart när vi är ifrån varandra och sen efter mycket längtan, saknad och lite tid så får vi vara varandra nära igen.
Det är nog nästan bättre än att vi hade fått vara med varandra varje dag.
Men känslan jag kände inombords när jag fick vara i din närhet, kommer jag aldrig kunna beskriva.
Det var den bästa känslan jag visste..

Du fick hela min värld att snurra. Jag förlora mig själv mer och mer med tiden.
Tillslut visste jag inte längre vad som var rätt eller fel.

Alla mina principer och allt jag någonsin stått för försvann med dig.
Du tog allt ifrån mig, allt bra och allt dåligt.
Du fyllde mig med hat och kärlek på en och samma gång.
Du fick mig att göra saker jag aldrig skulle få för mig att göra, du fick mig att visa sidor jag inte ens trodde att jag hade.
Du vände upp och ner på min värld och allt som var rätt var så fel och allt som var fel var så rätt.
Du var oemotståndlig, som en drog och jag hade inte kraften nog att ta mig ur det greppet du hade om mig.
Jag kommer fortfarande ihåg dagen du sa till mig " Denice du är den starkaste personen jag känner, du klarar det här"
Ja jag är otroligt stark, jag har klarat alla utmaningar hittils trots att jag ibland bara velat lägga mig ner och ge upp.
Men när det kommer till dig är jag nog den svagaste personen som någonsin existerat.
Du har till och med tagit min styrka ifrån mig.

Vi har haft några riktigt obehagliga stunder, några riktigt smärtsamma och jobbiga stunder men samtidigt har vi haft väldigt många underbara stunder ihop.
Det har varit så fel dom gånger vi bråkat så mycket att allt svartnat men det har varit så rätt dom gånger vi haft det så fint och mysigt att våra hjärtslag har slagit som ett .
Vi har inte haft det lätt och vår kärlek har verkligen inte varit en dans på rosor men dagarna som varit bra, har verkligen varit perfekta.
Då vi legat ute i natten under stjärnklar himmel eller på stranden under den klarblå himlen.
Då du eller jag överraskat på alla möjliga sätt.
Då vi viskat kärleksfulla ord i varandras öron, lämnat små lappar eller gulliga sms.
Säg mig att du inte då hade hjärtat fullt med kärlek precis som jag ?
Och frågan jag ständigt haft snurrande inuti mitt huvud " Var allt verkligen värt det ? "
Jag vet inte hur det sett ut om vi inte spenderat stunder från och till i 3,5 år tillsammans.
Kanske hade jag varit en lyckligare människa, kanske hade jag fått uppleva kärleken på ett helt annat sätt och kanke hade jag inte varit så förstörd inombords som jag är nu men sen å andra sidan så hade jag nog ändå aldrig kunnat byta bort våra år mot något annat.
För du har gjort mig mycket ont men också mycket gott.
Jag har växt som person med dig, jag har låtit sidor visas som jag aldrig vågat visa förr.
Jag har blivit en starkare människa för varje gång du svikit och låtit mig falla till botten.
Samtidigt som jag är så ärrad inombords så jag inte längre vet om det är möjligt att älska.
Men det jag vet är att tiden har gått, vi har glidit isär, ingenting är som förr.
Du har alltid sagt att tanken om framtiden är med mig och att den tanken aldrig lämnat dig.
Men våra hjärtan har nu bevisat att framtiden ihop inte längre är möjlig. Den är fin och underbar i tanken men hjärtat är inte längre där och då fungerar det bara i teorin.
Men du är den första och enda jag kommit så långt med, den enda jag känt så mycket för.
Den enda jag gått över eld och vatten för att göra nöjd och lycklig.
Du är och kommer alltid vara speciell för mig.
Jag kommer alltid bry mig om dig och jag kommer tänka ibland, sakna ibland och längta ibland.
Men det är inte som förr, det är inte alls på samma nivå längre.
Minnena finns överallt, vart jag än vänder och vrider på mig.
Du gör dig påmind på alla möjliga sätt och ställen.
Och jag kommer undra hur du mår, vad du gör, om du tänker på mig, hur ditt liv går osv.
Och jag kommer ibland känna saknaden av din närhet, din röst, dina sms och samtal.
Jag kommer ibland tänka på vad vi kunde haft och vad vi kunde gjort.
Men det jag vet nu som jag inte visste då är att fantasin är så mycket bättre än verkligheten.
Och i fantasin kan man lura sig själv men det kan man inte i verkligheten, tyvärr.
Du har en gång varit det bästa jag visste, det finaste jag visste och jag ÄLSKADE dig..
Men nu lever man på dom gamla minnena och ibland önskar man att allt vore annorlunda.
Men nu är det försent och hjärtat och känslorna har svikit oss.
Det kan inte bli som förr och det är försent för att bli ännu mer och bättre än förr också.
I 3,5 år har du varit ensam om att äga mitt hjärta, du är den enda som funnits där inom mig men nu , nu är jag redo att vända mig om och gå.
Aldrig har jag trott att denna dag skulle inträffa men den är äntligen här.
Och jag tror vi har det bättre utan varandra.
För vi kan inte vara med varandra men inte heller utan varandra.
Och jag har alltid sagt " om man mår bättre utan varandra än med varandra så är det inte värt det "
Och jag mår bättre utan dig.
För lyckan varar inte länge med dig ändå.
Det är hemskt och gör ont att inse men efter 3,5 år tillsammans kanske vi äntligen borde inse och förstå detta faktum som är så glasklart ?
jag har aldrig klarat av att avsluta denna text , kanske för jag innerst inne alltid vetat att vi kommer ses igen.
Men denna gången tror jag på att vi är starkare än såhär.
Du är inte så dum att du förstör något fint och underbart igen
Och jag är inte så dum längre att jag vill förstöra det.
Men aldrig kommer jag glömma allt vi gått igenom.
Minnen kommer bli allt mer suddiga ju längre tiden går och åren kommer flyta i samman.
Jag kommer inte längre kunna skilja på, när ,var , hur osv.
Men det som betytt mest för mig kommer jag alltid bära med mig och aldrig kommer jag glömma dig.
Jag har svårt att framför dig säga vad jag känner, jag har svårt att uttrycka mina känslor.
Och hälften av det som står här har du nog ALDRIG vetat att jag känt osv.
Men nu öppnar jag mitt svarta kalla hjärta och ger dig sanningen.
För det är det sista jag kan och måste göra innan vi stänger denna bok och påbörjar en ny.
Detta är vårt sista kapitel och med detta kapitel avslutar vi denna bok. Vi stänger sista sidan och öppnar den aldrig igen.
Istället öppnar vi båda en helt ny bok och påbörjar första sidan.
En ny bok som kommer fyllas med nya rader och ord så småningom.
Den kommer säkert bli hur bra som helst, fin och underbar.
Det enda som kommer fattas är VI men den platsen vi skulle ha tagit kommer fyllas av någon annan istället.
Och innan vi vet ordet av det kommer det kännas hur rätt som helst och allt vi någonsin haft kommer sakta men säkert försvinna ur tankarna och tillslut kommer det bara finnas kvar på detta papper.

Som snart blir ett betydelselöst papper som kastas och med sig tar det allt som existerat.

Och allting försvinner.

Som om det aldrig någonsin ens hade existerat...

Tack alla för detta makalösa gratulerandet :)

Ni har gratulerat mig på alla möjliga sätt och jag tackar er till tusen :)

Vill även passa på och tacka nära och kära som infann sig här igår och förgyllde min dag.

Så måste jag tacka för alla presenterna, det mesta blev dock till min nya lägenhet men det är bara bra :)
Slipper jag köpa det sen..

Nu märks det verkligen att jag snart flyttar, underbart :)

haha längtar som fan och vill bara börja köpa alla resterande sakerna nu.

Fast får vänta för vet inte vart jag ska sätta allt då vi inte har så mycket plats i denna lägenheten..

Men blir ändå mycket fix och trix denna månaden så har en del att göra :)

Men men tackar ännu en gång, ni är underbara :)

Hoppas ni får en fortsatt bra dag :)

Im out / Denice "fniss" Sölvgren Lundahl :)