och kunde inte se.

Eller så valde jag att inte se.

Jag valde nog att blunda för att det var lättare så.

Jag valde att hålla hoppet vid liv för att jag ville att det skulle bli som jag trodde att det skulle bli.

Jag visste ju egentligen att det aldrig skulle ske.

För det gör det aldrig.

Men efter så många försök att låta det vara utan stöd så gav jag upp och var villig att tro på det omöjliga.

Vilket var helt onödigt.

Nu hoppas jag bara på att det vänder.

För jag står inte ut när det är såhär.

Men jag hoppas att jag nu kan finna styrkan och viljan.

Men det kommer nog . . .

Jag hoppas innerligt att jag inte gör samma misstag som jag alltid gjort bara !

Då är det kört !

Jag är trött :(

Mellan halv 2 till halv sex har jag sovit en timme.

HATAR att inte kunna sova :(

Och igår hade jag så jävla ont i min mage :(
Står inte ut med det heller.

Jävla läkare som ger mig medicin för 2 veckor och lovar en läkartid innan dess.

Sen får jag en läkartid efter 1 månad och går utan medicin under tiden.

Men men bara att kriga..

Im out / Denice Sölvgren Lundahl