Och kändes inte alls bra.

Jag visste ju att detta skulle hända förr eller senare.

Dock lite förvånad över att det gått såhär länge.

Men i onsdags var det dags och en stor del av mig ville det samtidigt som en stor del av mig absolut inte ville det.

Jag kunde inte rå för att önska att du inte vore där.

Samtidigt som jag såg en chans, en möjlighet.

Men förmiddagen var olidlig.

Det gjorde ont i mig.

Vara där du var men ändå kunde jag inte prata med dig.

Jag kunde inte ens titta på dig.

Jag vände min blick varje gång du kom innanför mitt synfält.

Där gick vi båda hela förmiddagen och gjorde allt för att undvika varandra.
Jag försökte flera gånger komma på något att säga för att bryta isen men det gick inte.

Samtidigt som jag var alldeles för rädd för att du absolut inte skulle vilja prata med mig.

Men efter lunchen och barnen sov så var jag tvungen att ta ett initiativ.

Det sluta med att vi stod och krama varandra i köket och tårarna rann från våra kinder.

Det gjorde så ont samtidigt som det var en oerhörd lättnad.

Jag har inte kunnat släppa dig en endaste dag sen den dagen vi sluta prata.

Du känner mig bättre än någon annan, du vet hur jag är.

Ändå gjorde du det som jag avskyr mest.

Men när tårarna lugnat ner sig lite kunde vi även prata och jag fick några svar.

Jag kommer aldrig ge upp dig eller vår vänskap, jag är inte en sån person.

Jag har svårt att släppa in folk och jag har ännu svårare att släppa dem.

Jag älskar dig och du har varit en väldigt stor del av mitt liv.

Jag är villig att rädda vår vänskap om du är det.

Men då krävs det två personer, två viljor och en gemensam vänskap.

Med det sagt så är det upp till dig.

Du får bevisa och säga vad du vill.
Så länge måste vi i alla fall kunna jobba ihop.

Sköta det på ett snyggt sätt !

Sen får vi se vart detta leder, om det leder nånstans .

Jag ger inte upp i alla fall ! 

Hoppas du inte heller gör det . . . .