Men jag kan inte rå för att jag känner så.

Det är dock inte alltid utan bara ibland.

I vissa situationer eller i närheten av vissa personer.

Det konstiga är att jag inte ens själv vet varför.

Men jag gör det i alla fall, ibland.

Jag känner mig ung, yngre, för ung.

Ja helt beroende på situation och omgivning känner jag mig något av ovanstående.

Jag vet ju inte hur andra ser mig.

Tycker de att jag är mogen/omogen för min ålder ?

Borde jag vara mer mogen eller omogen i vid vissa tillfällen än vad jag är ?

Jag har ingen aning.

Jag vet att folk t.ex på mitt jobb brukar säga att jag är så mogen för min ålder.

Att mitt tankesätt är väldigt moget.

Och jag vet att jag tänker längre än näsan räcker men gör det mig mogen ?

För sen vid vissa tillfällen som t.ex när jag känner mig osäker och är nervös då känner jag mig som den minsta flickan på hela jorden och blir blygast i stan.

Och jag blir alltid blyg när jag känner att jag måste göra bra ifrån mig.

T.ex om jag träffar en killes föräldrar eller vänner.

Då vill jag att de ska gilla mig och då blir jag superblyg.

Bara för jag har alldeles för mycket press på mig.

Därför är det lättare att ha någon som jag känner med mig så fungerar de lite som en trygghet för mig.

Det är samma sak som när vi t.ex har utvecklingsdagar på jobb, då vill jag så gärna vara med någon jag känner så jag har en trygghet att luta mig mot.

Det roligaste är att det finns ingen i min närhet som tror på att jag är blyg.

Inte förrän de själva har sett det med sina egna ögon.

Och jag är faktiskt inte ens 1/3 del så blyg nu som jag var förr men vissa saker är fortfarande fruktansvärt jobbiga för mig.

Men jag gillar att ta mig an utmaningar men beroende på vad det är så gillar jag att ha någon trygghet närvarande :)

Men mogen känner jag mig inte, hur jag än vrider och vänder på det.

Jag brukar faktiskt ha min pappa M´s fru Sandra som ett exempel.

När hon var i min ålder träffa hon min pappa och fick två bonusbarn på köpet.

Känner jag att jag är där ?

Eh nej.

Missförstå mig inte nu, jag ÄLSKAR barn och hade jag träffat en kille med barn hade jag säkert gjort mitt bästa för att det skulle fungera.

Men två bonusbarn vid 22 års ålder är väl inte riktigt vad man önskar.

Sandra har dock klarat det hur bra som helst men känns ändå som att hon var så mycket mognare än mig när hon var 22.

Och det är lite så jag känner.

När jag tittar på andra , jämför osv då känner jag mig bara yngre.

Varför vet jag inte...

Samma sak när jag tänker tanken på att vara mamma.

ÄN en gång måste jag säga att det är ABSOLUT inte så att jag INTE vill ha barn.

För det vill jag, det vet ni alla som känner mig.

Det är en av min största drömmar att en dag få skapa ett eget mirakel ihop med någon som jag verkligen älskar över hela mitt hjärta MEN jag kan inte se mig själv som mamma.

Jag kan inte se mig själv med en egen liten bebis.

Varför ? 

Det vet jag inte det heller.

Kanske vet jag innerst inne att jag är för ung eller så har jag ångest över att mitt/mina barn ska behöva ha skilda föräldrar.

Och därför måste jag vara helt säker innan jag gör något som jag kanske kommer få ångra sen. (Dock inte själva barnet men kanske valet)

Jag ÄLSKAR ju verkligen barn men jag vet inte om det syns utåt ?
Om andra också kan se min stora kärlek till barn eller om hur andra tycker att jag är med barn osv.

Jag kanske älskar barn men det är kanske ingen annan som kan se det.

Jag kanske tror/tycker att jag passar med att jobba med barn  medans andra kanske tycker att jag är på helt fel ställe.

Det vet jag ju inte. . .

Kanske ska jag inte gräva i detta utan bara låta det vara som det är :)

Men jag kan inte se mig själv så mogen och gammal i alla fall.

Ibland och speciellt med vissa personer känner jag mig fortfarande som jag vore typ 16.
Allt jag säger eller gör låter så dumt och fel.

Ja jag vet inte helt enkelt.

Ibland önskar jag att man kunde se sig själv genom någon annans ögon så hade man kanske vetat lite mer och kanske lite bättre :)

Men men  . . . .

Tror det är dags för mig att försöka få lite sömn.

Imorgon är det semester från dagis och kvällen på Maxi :)

Tänk att jag överlevde mina 13 timmars arbete idag, känns underbart nu i efterhand.

Nu har jag bara resten av veckan kvar att kriga men det ordnar sig nog ;)

Im out / Denice Sölvgren Lundahl :)