Att jag förr kunde sitta i flera timmar framför datorn och bara skriva.

Låta fantasin flöda och fingrarna glöda.

Jag ÄLSKA att skriva, jag skrev om allt.
Jag bearbetade alla möjliga saker genom mina texter.

Men nu ? Nu uppdaterar jag knappt min blogg längre.

Jag som så gärna ville gå på skrivarlinjen.

Vad hände med den drömmen ?
Är det inspirationen som försvunnit eller är det tiden ?

Nånting är det i alla fall.
Spelar egentligen ingen roll vad men tänk om jag slänger bort min enda talang ?

Om jag nu ens hade någon till att börja med.

Men jag skrev ju en bok som projektarbete och fick MVG.

Min/mina svenska lärare har alltid sagt att jag är bra på att skriva.

Men inte vet jag och jag skriver aldrig längre.

Jag har inte skrivit något sen min bok.

Eller jo några sidor på en annan bok som jag ville skriva men efter det har det tagit stop.

Och inte en rad , inte ens ett endaste ord har skrivits sen dess.

Jag hoppas bara att jag inte slängt bort en talang, att det kommer tillbaka igen och kanske till och med ännu bättre :)

Time will tell :)

Ska ge er läsare något som jag skrivit för MÅNGA år sen :)

Kanske för 5 år sen.

(Kan även innehålla fel för är varken rättat eller läst med kritiska ögon :) )

Vad försökte han göra, tänkte jag.
Försökte han skydda mig ?
Skydda mig från det oundvikliga ?
Den kvällen skulle jag aldrig glömma.
Aldrig någonsin.

När vi stod där mitt i natten,på en bro som gick över den lilla sjön som vi hade gjort till vår egna lilla plats.
Jag var smått irriterad för han hade dragit hit mig mitt i den kolsvarta natten.
Och att han var en aning full gjorde inte heller det hela bättre.
Själv var jag nykter.

Han hade varit på en fest, jag hade inte mått så bra så jag hade stannat hemma.
Jag visste hur han var när han var full, då ville han alltid vara i min närhet.
Jag hade ingen ork att vara där för honom mitt i natten speciellt inte när jag hade jobbat hela dagen och var en aning trött.
Men på något sätt lyckades han alltid få som han ville.
Han tog mina händer,satte min ena hand vid sitt hjärta, jag kände hur snabbt och hårt det slog.
- Varenda gång jag är i din närhet får du mitt hjärta att slå såhär. Varenda gång sen första dagen vi sågs.
Han hade aldrig sagt så förut. Han var inte den personen som gärna pratade om känslor. Det hade han aldrig varit. I alla fall inte på dem 8 månaderna som vi hade varit tillsammans.

Så därför betydde det så mycket varenda gång han vågade öppna sig och säga något i stil med detta.

Precis när jag skulle säga något kysste han mig igen.
-Älskar du mig fortfarande, sa han.
-Jaa mer och mer för varje dag som går.
Det föll en tår ifrån hans kind. Jag började bli orolig. Hade aldrig någonsin sett honom gråta.
- Du vet att jag älskar dig över hela mitt hjärta va ? sade han sen med gråten i halsen.
- Jaa vad är det, sade jag oroligt.
Han var tyst en stund, gick till bro räcket och satt sig där uppe.
Vid det här laget var han inte så full längre. Kanske var han fortfarande lite smått påverkad men inte alls mycket.
Jag ställde mig nedanför honom. Han drog mig mot sin famn.
- Det jag gjort är inte rättvist mot dig. Jag borde sagt något för längesen. Men du måste förstå. Du var mitt enda hopp. Om det inte hade varit för dig hade jag aldrig fått upplevt äkta kärlek. Aldrig fått chansen att känna som jag känner nu. Aldrig fått vara så kär och älska så mycket som jag gör nu. Du måste försöka att förstå. Du måste försöka att förstå.