Jag är arg, besviken, ledsen och sårad.

Fast ändå inte.

Jag vet att det är sjukt emotsägande.

Men jag kan inte ens själv förklara det faktiskt.

Jag kan inte längre känna att jag behöver rädda det här.

Att jag måste prata och få det utrett.

Det har redan dött ut och även om jag alltid vill prata om saker och ting så känns det fullständigt meningslöst just nu.

Jag ville inte tro på det först och du är verkligen den sista personen jag hade trott skulle göra såhär.

Men nu har du gjort det och jag har fått det svart på vitt nu.

Så jag kan inte längre söka efter en annan anledning tyvärr..

Däremot kommer jag aldrig förstå det men jag tänker inte lägga ner min kropp och själ på detta längre.

Jag blir ledsen när jag tänker på hur du kan göra såhär men sen samtidigt kanske jag har det bättre utan dig om du ändå inte är den som jag trodde att du var.

Jag vet inte men efter att ha kämpat för det här i flera månader så ger jag nu upp.

Man ska aldrig ge upp men jag ser ingen annan utväg.

Jag ger ALDRIG upp i första taget men när det inte längre går att påverka eller göra något åt då är det nog lika bra att inse det och gå sin väg.

Tråkigt bara att det inte var mer än såhär för dig :)

Men ja nu är det över i alla fall....

Hoppas det i slutänden kommer vara värt det annars är det bara synd om dig....

Om jag någonsin blir som du, hoppas jag att det finns någon som styr mig på rätt väg igen.

Någon som jag som vägrar ge upp.

Får mig att se det jag vägrar att se.

Ger mig mer än en chans att inse och ändra på mig.

Annars är jag förlorad precis som du.

Och det du gjort vill jag aldrig någonsin göra.

Jag lider med dig som lever i ovisshet.

Som inte vet vad som egentligen sker .

Du lever i din bubbla där allt är perfekt och du tror att ingen kan nå er.

Men egentligen är du i samma sits som du alltid varit.

Det som varit förr existerar fortfarande.

Det du trodde var gammalt och glömt finns fortfarande kvar.

Bara för förutsättningarna är bättre nu betyder inte det att det gamla är glömt.

Det finns fortfarande massa med ord som sägs dagligen som inte borde sägas.

Massa med saker som sker som inte borde ske.

Bara det att allt sker bakom din rygg och du är så förblindad att du ännu en gång har valt att blunda och tro att allt är bra nu....

Från det ena till det andra så finns det en sak som jag MÅSTE blogga om.

Vi diskutera det igen igår och jag tycker fortfarande att folk handlar först och tänker sen.

Så jag bara måste uttrycka min åsikt (Fast jag vet att ni alla inte kommer bli jätte glada )

Men men för övrigt var vår helg i gbg underbar:)
Det gick dock alldeles för fort och nu är vi tillbaka till verkligheten igen .

Men bara 4 dagar kvar sen kommer du till mig :)
Det börjar kännas värre och värre för varje gång vi lämnar varandra nu.

Tyvärr finns det inte mycket att göra åt det dock.

Men jag ger er en bättre uppdatering om det senare.

Nu ska jag återgå till jobb :)

Im ouuuuuuut / Denice Sölvgren Lundahl :)