En rädsla för att låta någon komma mig för nära in på livet..

Varför vet jag faktiskt inte.

Men det är samma sak alltid.

Det slutar alltid likadant.

Pga ?

Är det så att min rädsla hindrar mig själv och den andra för låta det som kan ske, ske ?
För det känns så ibland.

Jag är livrädd och därför väldigt försiktig.

Pratar om att det aldrig kommer funka och ställer till bråk, draman osv för att han ska gå sin väg.

Fast du kämpade trots allt.

Trots att jag om och om försökte få dig att gå.

Men du vägra.

Men ändå blev allting så fel.

Jag började precis våga tro på det och så var det över.

Varför ? Varför måste jag göra såhär ?

Jag önskar att jag hade gett mig själv till 110% till dig.

Att jag inte kämpat för att du skulle lämna mig utan istället för att du INTE skulle det.

Jag ångrar mig alltid efteråt men ändå är jag ALLTID för rädd för att fullfölja det.

Vad är det för fel på mig ?

Jag vill våga tro, jag vill få uppleva, jag vill inte vara rädd.

Men tyvärr är jag så rädd att jag sabbar allt som är bra och håller fast vid allt som är dåligt.

Och det blir så för jag vågar inget annat.

Jag stannar hos killar som jag vet att det aldrig kan bli något större med och så får jag dom som det kan bli något större med att lämna mig.

Jag pallar helt enkelt inte trycket.

Och jag förstår inte varför just jag måste vara sån.

För jag är en otroligt kärleksfull människa.

Jag älskar att pussas, kramas och mysa.

Och jag överöser mina nära och kära med kärlek :)

Ju mer desstu bättre.

Men att ge bort mitt hjärta till någon och vara engagerad till 110% gör mig rädd, blygg och osäker.

Fast jag önskar att det inte vore så.

Jag önskar att jag hade gett dig 110% av mig själv.

Att jag hade kämpat mer , gett mer , vågat mer.

Men istället kämpa jag för motsatsen och det var tungt att se dig gå.

Du var en sån fantastisk och underbar människa.

Och vi klickade så bra.

Jag kunde vara mig själv till 110%.

Men ändå på något konstigt sätt, sköt jag dig bara längre och längre ifrån mig.

Tills jag inte längre kunde nå dig..
Helt plötsligt var du borta..

Och nu är det över, nu är det försent.

Det är lätt att vara efterklok.

Men alla ni som är som mig, gör inte samma misstag. 

Tänk er för istället.

Man får inte alltid en andra chans och då ångrar man att man inte tog den första..

Man måste helt enkelt våga för att vinna...

Jag är en svår person.

Jag är komplicerad och jag är rädd.

Jag är steget före, jag ser möjligheter till allting innan det ens skett.

Jag går in med en negativ inställning och försöker få saker och ting till att vara negativa.

Jag skapar bråk och draman.

Jag gör allt för att få personen att ge upp.

Fast egentligen vill jag bara att han ska kämpa mer.

Så mycket att jag kan lita på att han verkligen vill något och inte bara är med mig för stunden.

Jag ställer höga krav.

Och allt det här vet jag om.

Jag önskar att jag kunde ändra på det och jag försöker verkligen.

Jag förstår att alla mina krav inte är rimliga.

Att mina egenskaper inte är dom bästa.

Men jag antar att har man en gång gett hela sitt liv till en person och bara fått massa skit tillbaka.

Då är det nog svårt att lita på att nästa inte kommer göra likadant.

Jag var komplicerad innan men antar att jag är ännu mer komplicerad nu..

Jag är ledsen för det..

Men en dag kommer väl min prins och då kommer han förmodligen att vara beredd på att kämpa för mig trots alla mina krav och dåliga egenskaper.

Han kommer inte ge upp och bara gå sin väg utan han kommer kämpa tills han får det han vill ha.
Och jag antar att det är den killen som är värd mitt hjärta.

Och att det är han som kommer vinna det och få behålla det :)