Beskriva hur mycket jag saknar dig.

Denna saknad som bara växer och växer för varje dag som går. 

Vet inte om jag ska fortsätta kämpa och hoppas eller ska jag bara låta det vara och

låta tiden få göra sitt.

För jag har kämpat så mycket och så länge att jag snart inte orkar mer.

Men ju mer jag kämpar desto större blir saknaden och längtan.

En längtan att en dag få vara med dig igen, en dag då inget annat spelar någon roll.

En dag då det är bara vi två och jag vet att har dig där jag en gång hade. 

En dag då jag vet att du är min, och du vet att jag är din.

Men den dagen känns långt borta just nu och det enda som finns kvar det är minnen

och känslan att vara med dig.

Den känslan som är nånting utav det bästa som finns.

Känslan som inte går att beskriva, för den måste upplevas. 

Den är så speciell, unik och helt enkelt oersättlig.

Känslan då hela världen plötsligt försvinner, alla bekymmer är borta, och allt det negativa 

blir till det positiva.

Jag minns det som igår då min blick fastnade för dig på riktigt.

Jag hade ju sett dig så månge gånger innan men jag fastnade aldrig riktigt för dig som just den dagen.

Den dagen visste jag att du skulle bli min, jag visste att det var nånting som var speciellt.

Det var inte som de andra gångerna, allting förändrades liksom. Jag såg dig på ett annat sätt,

du blev plötsligt "någon" för mig, du var inte längre "ingen" i mina ögon.

Sen den dagen har det varit du och jag, det har varit VI.

Vi var oskiljaktiga.

Det fanns ingenting som kunde stoppa mig från att vara med dig.

Jag vägrade lyssna på de andra då de sa att du var ingenting för mig, att det finns någon där ute

som är bättre. Men för mig var du ALLT.

Men jag antar att de hade rätt.

Och att jag kanske borde ha lyssnat. 

För efter en tid började det gå utför, vi klickade inte på samma sätt längre. Vi kämpade och kämpade, 

och till sist hände det som absolut inte fick hända. Det som jag trodde aldrig skulle hända. 

Men det hände och du och jag var inte längre "VI".

Jag var helt förkrossad, hela min värld rasade samman och jag visste inte hur jag skulle klara mig

utan dig,min trygghet.

Men jag reste mig, tog tag i det hela och nu står jag här efter en lång tid och hoppas att 

det snart blir "VI" igen.

Fast jag vet att det kanske är fel, att jag borde släppa dig och gå vidare. Men jag kan inte. 

Jag måste ge det en chans till för saknaden och längtan är så stor att jag snart exploderar.

Det är allt eller inget denna gång. Brister det så brister det.